Genom tiden

Nummeret

Jag kollar på pärlan. Den är liten men blänker i ljuset. Den är grå och har vita prickar, liten som mitt lill finger.

Jag plockar upp pärlan och kollar på den en lång stund innan jag stoppar ned den i fickan.

Det bränns till  på min vänstra arm. Jag hoppade till av smärta och vred på armén för att se vad det var.

Jag såg ett nummer. 100 .

Vad ska detta betyda, vad fan är det här ??

Jag kollar förvirrat och försöker gnugga bort siffran men lyckas inte. Jag kollade hopplöst på armen och ställde mig upp. Jag plockade upp alla mapparna och gick till mitt skåp.

Inga medelanden idag??

Nej! Mitt skåp stod helt tomt förutom dem alla tråkiga böckerna. Jag stirrade en lång stund tills jag slängde historieboken, Mattematiken och Engelskan in i väskan. jag stänger väskan och stirrar med tom blick ut i den tomma korridoren. Ingen där .

Medans jag går genom skolgården kollar jag på basballbanan men den är tom. Bara några fåglar hoppar runt där. Var är alla, detta känns som min dödsdag. Ingen männsika isyn. Alla är så snabba på att sticka hem på måndagar efter skolan. Jag vill nästan gå hem men vet att min cykeln står där.

Jag åker genom gatorna, några människar med hundar passerar mig. Jag stannar vid nedfarten och kollar på tåget som passerar långt nedan mig. Klockorna ringer och vägen stängs. Tågets hjul rullar förbi med det höga ljudet. Jag börjar åka ner för backen med en ganska stor fart. En kvinna med två stora påsar fulla med mat står mitt ivägen. Jag försöket plinga men inser att den är sönder, börjar brommsa. bromsen är så trög att den ger sig inte. Jag hinner svänga  endecimeter från henne och åker förbi.jag hör klockorna ringa igen och inser att tåget kommer snart. Jag bara sparkar på bromsen. den är så jävla trög.

Precis i tid hinner jag trycka ner bromsen och det kommer gnistror från cykeln som flyger runt hjulen. Farten saktas ned men endo slår jag i bommarna som stängts när tåget kom. Hela fram hjulet viks in men jag är bara glad att jag inte flygit in framför tåget.

Alla människor i närheten springer fram till mig och hjälper. Jag kollar ned på min cykel och man kan se att den är körd. Jag känner att det svider till på mina ben. Två långa sår har skrapats på låren och blod smetades runt på shortsen som inte var vita längre.

Jag slänger mig ner på sängen och skriker till. Bandagen runt låren hjälper inte till med smärtan. Jag hade inte brytt mig om att byta bromsarna förut och inga bromsar fungerar som dem ska i våran familj. Min cykel är värst, säkert 10 år gammal. Vi har inte råd åt en till.

———————————————————————————————————————

förlåt att det blev så kort men jag hoppas att ni läser nästa kapitel eftersom då börjar allt spännande, hoppas ni gillade detta kapitel. Såklart om ni har några frågor så är det bara att fråga jag svarar gärna!

:3