Genom tiden

Bak i tiden

Jag vaknar och bara stirrar på klockan, det är inte sant.

Jag är nog mästaren på att försova mig

Jag hinner inte välja kläder utan sätter på mig shorts ( inte från igår  ) och en tjocktröja. Jag tar mackan i kylen och rycker ut på min systers cykel och åker lika snabbt som ett fyrverkeri. Vinden susar förbi mitt ansikte och jag behöver inte trampa längre. Nedförsvaken kör ner mig. 

I mitten av vägen står den dära dumma kvinnan igen. Jag skriker åt henne och lyckan svänga förbi henne. Nu är det hon som skriker på mig. Jag hör dock henne inte utan dem högljudda klockorna börjar spelas och bommarna går ned.

Fan, jag trodde att jag skulle hunnir förbi tåget till andra sidan.

Jag blir skit sur och sparkar ned brommsaren, skulle inte gjort det. Jag hörde ett litet ljud och hela cykel blev helt stel förutom hjulen som bara körde fram cykeln. I världens fart susar jag ner mot bommarna. Desperat trycker jag ner fötterna för att stanna cykeln men det bara gör ont. Min ena sko flyger av. 

Min fart stoppas ändo inte och jag fortsätter susa ner mot bommarna. Jag skriker och alla kollar på mig men ingen kan göra ett skit.

Jag blundar och räknar ner till då jag slår mot bommarna.

5

4

3

2

1

Ett hårt slag och cykeln lyfts från marken.

Jag flyger framför tåget och kan se framljusen på tåget . Allt blir som slowmotion. En liten cm från tåget. Jag kan nästan känna min död.

Jag öppnar mina ögon.

Jag faller. Vart vet jag inte men jag ser stora klockor och tidstabeller i oändligheter. Siffrorna ändras i ljusetsfart. Men dem saktar ned. 

Är det mitt liv som stannar snart, är detta vad man ser när man dör.

Stop.

Allt stannar. Alla siffror stannar. 

Jag slutar falla men börjar flyga upp mot något som bildas.

En värld. Jag flyger igenom hela världens historia på ett ögonblick. Allt skapas från ingenting.

Plötsligt ser jag tomhet. Vad ska detta betyda. Jag blundar hårt.

Ett hårt slag.

Jag öppnar ögonen och inser att jag ligger på marken.

- Vad fan, du kan väll be om ursäkt ! skrek någon.

Jag vänder mig om och ser kvinnan som var jävligt sur på mig när jag åkte förbi henne innan.

Vänta vad. Jag är ju död, varför är jag här. Ena sekunden var jag framför tåget och skulle dö och nu ligger jag på marken och har kört på en människa.

Jag kollar konstigt på henne och inser att jag borde be om förlåtelse.

- F...förlåt.

Hon går upp från marken och kollar på mig med äcklad blick.
Hon samlar alla påsar som låg på marken också medans jag går upp och ställer upp min cykel.

Jag är fortfarande förvirrad men betämmer mig att gå till min moster Masuki eftersom hon kan säker hjälpa mig och svara på mina frågor. Men det får vänta till efter skolan.

Medans jag går upp för den långa och breda trappan upp till museet hoppas jag att hon är här. De gigantiska dörarna är öppna och jag går fram till ordningsvakten.

- Terry, jag undrar om..

Innan jag kunde avsluta min mening fyllde han in med

- Du kan se din moster?

- Ja, haha

Han ler och viftar upp för trappan. Jag ler tillbaka och springer upp för trappan. Som vanligt är rummet fullt av vackra tavlor och människor som kollar på dem. Längst ner i korridoren ser jag dörren vara öppen på glänt . Jag går till dörren och in i rummet. 

Hon står som vanligt  och målar den dära speciella tavlan. Den är så mystisk och vacker på samma gång men jag förstår inte vad det är för någonting. Medans jag tänker vänder sig Masuki om och ler.

- Hej Makoto, vad gör du här? säger hon

Jag blinkar och ler

- Bra, det fattar jag ju verkligen, säger hon

- Jag mår bra, säger jag tillslut

- Fast inte helt jag undrar en sak eftersom imorse hände något jätte konstigt med mig, får jag ut ur mig så snabbt jag kunde

- Ok få höra, säger Masuki        

Jag berättar hela saken med snubblande ord och förvirrande blickar hit och dit.

Tillslut säger Masuki:

- Jo det som hände dig var att du hoppade i tiden

- Va skojar du, får jag ut ur mig

- Betyder det att jag är den enda som är konstig nu, jag ville nästan gråta när jag sa det

- Nej det är väldigt vanligt för tjejer i din ålder oråa dig inte, säger hon bara och viftar på armarna

Jag slappnade av lite men var ändo förvirrad.

Vi hade pratat en lång stund av kom överens att jag inte skulle använda mina " krafter" om man nu kan kalla det så. 

Jag gick ut för dörren och stannade. jag kunde höra Masuki viska något för sig själv. Som om hon sa " Jag visste att detta skulle ske nån gång, jag måste göra allt så att hon inte får reda på att...." längre kunde jag inte höra utan dörren stängdes med en hård smäll bakom mig och jag hoppade till.

Vad ska det betyda?