kaos {PAUSAD}

10 sep 2019

mabelle
10:31

Tekniskt sätt så är denna första veckan i skolan.
Förra veckan och igår var liksom de första dagarna.
Nu är det första veckan, med lektioner och allt.

"Tänker du inte säga vad som hände då?", frågar Lexie.
Vi sitter i ett av grupprummen på svenskan.

"Jag sa ju", säger jag och fortsätter göra svenskauppgifterna.

"Det hände igen", upprepar hon med en liten frågeton. "Det hände igen? Seriöst? Inga detaljer".

Jag suckar. "Ja men vad tror du?".

"Vad jag tror vill du inte ens veta, för du kan inte bara lämna en människa som tror det värsta hela tiden med en det hände igen", säger hon skarpt.

sant

"Ja men han kom nära mig igen", svarar jag och tittar upp. "Lika nära som förra gången, men nu snackade om att han ville starta om".

Hon rynkar sina ögonbryn. "Starta om?".

Jag nickar. "Och sedan, jag vet inte hur, men han vände hela konversationen och sa att han visste hur jag kände när han var nära mig, eller att han visste hur jag ville att han skulle få mig att känna".

"Hur känner du dig när han är nära då-?".

sexuellt "Frustrerad", svarar jag. "Jävla irriterad på honom".

"Och vad sa du då?", frågar hon.

Dörren öppnas, Paula, en tjej från våran kurs, kommer in. "Vi slutar".

"Okej, tack", nickar vi och reser oss upp.

"Jag sa att om han ville starta om så skulle han behöva ändra på sitt nonchalanta, och patetiska, och irriterande, och arroganta, och-och nonchalanta beteende-".

"Du har redan sagt nonchalanta", avbryter hon mig.

"Och det kommer ju aldrig att hända, så det är okej. Vi behöver inte träffas, vi behöver inte ens ses om han inte hänger med killarna, liksom allt är löst", säger jag medan vi tar upp våra böcker och går ut. No salen, dit vi ska nu, ligger bara runt hörnet, så vi skippar att gå till skåpen då vi inte har fått några böcker än. "Han är en liten vidrig fuckboy som jag inte behöver oroa mig för, för att jag inte behöver se hans vidriga perfekta ansikte varje dag. Liksom, vi går i samma skola, men inte i samma årskurser, så. Han existerar inte längre för mig", vi går in i No klassrummet.

Jag tvärstannar, det känns som att jag när som helst kommer tappa svenska böckerna när jag får syn på vilka som sitter längst bak i klassrummet.

"Tror han ändå existerar i det verkliga livet", viskar Lexie.

Jag blundar.

Mattia och Alex.

Tro det eller ej lektionen går ändå snabbt. Jag kände blickar på min rygg hela lektionen, och jag trodde ärligt att man skulle höra de prata eller bara vara allmän högljudda hela tiden längst bak - för det är väl därför man ibland sätter sig längst bak- men tydligen inte, det var tyst hela lektionen och alla verkade lyssna, och jag ritade på min anteckningsbok. Det hjälper mig att koncentrera mig.

Tillslut slår klockan äntligen 11 och vi går ut med nya böcker.

När vi stänger skåpen efter att ha hämtat matte böckerna så går jag och Lexie åt olika håll. Hon har matte plus, alltså är hon överkurs och går med Juniors.