kaos {PAUSAD}

5 okt 2019 (2)

mabelle
23:08

Jag lämnar Lexie bakom mig vid baren och går mot entrén genom folkmassan.

Det är ändå ingen idé att jag svarar om jag nästan inte ens kan höra mina egna tankar.

När jag äntligen lyckas komma ut så är jag på väg att svara, men just då blir hela min skärm svart.

"Nej".

Jag försöker trycka på knappen.

"Nej".

Jag trycker mer och mer på den.

"Nej nej nej nej nej".

Jag kollar upp och drar efter andan.

Jag behöver köpa en ny mobil.

Jag suckar.

Jaha, okej. Han får väl stå ut med att jag inte svarar då.

Jag vänder mig och och trycker ner dörrhandtaget. Men när jag lutar den så öppnas den inte.

"Nej".

Jag trycker ner dörrhandtaget igen och försöker igen.

"Fan".

Klockan måste vara efter elva. Framdörren låser sig efter det.

Jag vänder mig om.
Det är kallt, det stod att det skulle bli fem grader vid den här tiden och alla mina saker ligger där inne.

Jag kollar runt efter idéer, men det ända jag kan se är fulla gubbar på marken och andra som kollar äckligt på mig.

Äckel.

Jag suckar och letar efter mer idéer.

Bakdörren.

Jag börjar gå men inser väldigt snabbt att jag inte kan gå med högklackat när mina ben och resten av min kropp skakar av hur kallt det är, eller av hur påverkad jag börjar bli av shotsen. Så jag tar av mig de. Jag korsar mina armar och går runt byggnaden till bakdörren.
Tack Gud att jag tog på mig långärmat idag.

När jag kommer fram så småspringer jag till den lilla stentrappan innan dörren, och trycker ner dörrhandtaget. Men som den andra dörren så öppnas den inte heller. Jag suckar och lutar min panna mot den iskalla dörren. Jag släpper mina skor och låter de falla bredvid mina fötter, ännu en gång försöker jag trycka på hemknappen, för att se om världen vill ge mig en chans.
Jag suckar.

I guess not.

"Mabelle?".
Varför känner jag igen den rösten?

Jag vänder mig om.

Alex. Med en cigg mellan sina fingrar, såklart.

"Jeez, varför har du ingen jacka på dig?", snabbt fimpar han ciggen på marken.

"Jag typ blev utelåst", svarar jag flummigt och lite nervös av att han pratar med mig.
"Helvete", han går mot mig och tar av sig jackan.

Han närmar sig mig. Jag backar och träffar metalldörren, det är Alex liksom.

Han går ändå upp för den lilla stentrappan och lägger jackan om mig.

Jag sväljer och tittar ner.
Precis som på Olivias balkong.

"Vad gör nu du?", viskar jag. Varför är han helt plötsligt snäll igen?

Han andas ut genom näsan och släpper inte jackans krage. "Håller dig varm", svarar han och tittar upp på mig.

"Vi ska ändå ju in", säger jag flummigt och känner att de sju shotsen börjar komma på en och samma gång.

"Du har sagt fel varje mening-".
Min höger fot viker sig, från ingen fucking stans, och min kropp bestämmer sig för att följa med.
Alex förhindrar den från att göra det genom att hålla mig om axlarna och jag söker mer stöd genom att hålla mig i hans armar med händerna. Jag kollar på honom. "Och ser inte så nykter ut", säger han och granskar mig.
Jag blundar.

"Jag är inte det heller", erkänner jag och öppnar ögonen.

"Du måste tillbaka till motellet", säger han.
Jag skakar på huvudet. "Nej", jag blundar igen och sväljer. "Nej, jag måste in, mina saker ligger kvar inne dä-".

"Så jag ber Rosh att hämta ut dem", säger han och böjer sig ner efter mina skor. Jag fortsätter blunda, jag känner mig sömnig.

"Somna inte", mumlar han och skakar mig lite. Jag öppnar mina ögon och tar bort mina händer från hans armar. Han checkar så att jag kan stå utan hans hjälp och tar upp sin mobil.
Skärmens ljudstyrka lyser på hans ansikte. På hans saftiga och fylliga läppar.

"Kan du ringa en taxi? Min mobil är dö-", mer än det hinner jag inte säga förrän att båda mina fötter viker sig.

Men jag känner starka händer som snabbt greppar om mig.
"Fan, Mabelle". Jag ler smått för mig själv, det låter så fint när han säger hela mitt förnamn.
Han bär mig, i brudställning.

"Har du mina skor?", frågar jag flummigt och försöker öppna mina ögon.
"Ja", svarar han.

Det går inte så länge innan jag hör blipp ljudet på när en bil låses upp. Jag öppnar ögonen och ser Alexs svarta bil blinka.

Nej jag kan inte- jag kan inte sätta mig i hans bil igen.
Vad fan är det här? Han har varit en liten jävel mot mig och plötsligt är han snäll?

Han ställer mig försiktigt på fötter.
"Nej, ring en tax-".
Han fnissar. "Sällan att jag ringer en taxi när du är i det här ståndet".

"Ja men nu är det så att du måste ringa en taxi", säger jag envist medan han öppnar bildörren åt mig på passagerarsätet men ändå håller mig stadigt vid min midja.

"Vet du hur många taxichaufförer som är pedofiler?", frågar han.
"Jag klarar mig, tack för att du plötsligt bryr dig", ler jag sarkastiskt.

Han spänner käkarna och nickar trött mot bilen. "Snälla sätt dig så att jag kan skjutsa dig så att du kommer säker till motellet".

Han övertygar min påverkade jag.

Jag lyfter hakan, visar att jag inte lyder honom, att det bara är jag som bestämmer över mina handlingar, och kliver in i bilen.

Jag kan inte låta honom tro att han bestämmer över mig.