kaos {PAUSAD}

8 sep 2019 (2)

mabelle
17:02

Jag kommer ut från Cafe Colombia, en colombiansk restaurang typ fem minuter ifrån mig, den är mitt framför Domino's pizzeria.

"Belle!".

Jag tittar åt håller rösten kom ifrån. Jag ser Kairi med ett leende som kommer till mig.

"Tja, Kai", jag möter honom halvvägs i en kram. "Läget?".

"Bara bra, själv då?", frågar han.

"Bra, visste inte att du bodde i närheten", säger jag lite förvånad. Bor han också i Woodland park?
"Ja, jag bor bara tio minuter nedåt", han pekar framåt, dit jag bor.

Jag blir förvånad. "You don't fucking say".

"Vadå?", fnissar han.

"Jag bor fem minuter nedåt", säger jag.

"Tja, ska du någon annanstans?", frågar han.

Jag skakar på huvudet. "Ska bara hem, beställde lite mat", jag visar upp påsen.

"Från Cafe Colombia?", frågar han.
Jag nickar. "Är du colombian?".

Jag flinar. "Yup".

"Tja om du inte ska nån annanstans, låt mig göra dig sällskap", vi börjar gå nedåt, jag skrattar en okej och tittar påsen han har.

"Domino's huh?", frågar jag.
"Yep, en Ps I love you".

Jag älskar den pizzan.

Inte ens en minut passerar och vi börjar prata om våra liv, om privata saker. Även fast vi har pratat lite i skolan och på insta så känns det skönt att prata med honom, han lyssnar, han frågar vidare om saker som om verkligen brydde sig om vad jag sa.

"Så vart bodde du i Florida?", frågar han efter att ha berättat hela sitt livs historia om fotboll.

"Naples", svarar jag. "Ligger ungefär två timmar från Miami".

"Så varför flyttade ni hit?", frågar han.
Jag ler.

"För att vi bodde här förut", svarar jag.

Han tittar på mig.

"Mammas och pappas äktenskap höll på att falla ihop", säger jag, inte ens tveksam på att öppna mig till honom. "De trodde att med en ny start så skulle allt lösa sig. Mamma fick ett jobb i Florida och vi flyttade dit när jag slutade åttan. Det verkade som en perfekt lösning".

Han ger mig ett förståendes tystnad, för han vet vad jag menar med sista meningen. Han vet att om jag inte längre bor där så är det väl för att det misslyckades.

Jag nickar och kniper ihop mina läppar.

Det var ett svårt stadie, att se dem så jävla kära i tretton år för att sedan höra de bråka hela tiden.
Jag brukade avsky att komma hem i Miami, så jag stannade alltid hos mina vänner, jag var en freshman i en helt ny stad där jag inte kände någon, men det slutade med att hela skolan visste mitt namn vid slutet det året.
Det var rejält bra i Miami och jag hade kul, men det var inte menat för mig, eller åtminstone att bo där, kanske på loven och sånt, men att bo där i det där huset var inget jag hade energi till.

"Men den nya starten gick inte så bra. Så i slutet av nian så bestämde pappa sig för att flytta tillbaks, inte för att han heller är hemma så ofta, han lever ju i sitt jobb typ, men han ville tillbaka till sitt gamla liv och vänner, det var ju bara mamma som faktiskt njöt om att vara i Miami mellan de två", säger jag och vi stannar vid ett rött ljus. "Men jag ville också tillbaks, det kändes som en bra idé. Plus att mamma inte ville att pappa skulle vara ensam i Paterson. Hon ville ändå att han skulle vara nära ett av sina barn".

Han tittar på mig igen. "Ett av sina barn?".

Jag nickar och tittar på honom. "Min storebror stannade där, han blev intagen i Florida Gulf University. Så jävla perfekt, bara en halvtimme från vårat hus".

"Visste inte att du hade en storebror", säger han. Jag kniper ihop läpparna. "Vad heter han?".

"Santiago", svarar jag. "Santiago Expósito, en 01:a".

"Santiago", mumlar han tänkandes. Som om han hade hört det namnet tidigare, vilket jag är säker på.

"Tiago Expósito", tillägger jag. "Det är vem du tänker på".

Han tittar på mig. "Ja", han ser undrandes ut, antagligen om varför jag visste vem han tänkte på.

"Han gick för Tiago i skolan, han tyckte det lät mer romantiskt- och latino aktigt", jag flinar. "Vilken tönt".

"En jävligt duktig tönt", flinar han. "Han var Coachs favorit spelare".

Jag nickar. "Lagets stjärna, hela Sophomore och Junior året".

"Jag tänkte väl att jag kände igen ditt efternamn", säger han. "Aallt faller på plats nu. Ni ser faktiskt lika ut om man tänker efter".

Jag flinar. "Tycker du?".

"Ja, ni båda har typ samma ögonform", han tittar länge på mitt ansikte. "Och ögonbryn".

"Undrar varför", säger jag sarkastiskt. "Inte för att vi är syskon eller så".

"Nej nej nej", fortsätter han sarkastiskt. "Herregud såklart inte".

Vi tittar på varandra igen, och vi skrattar.

Efter en liten stund kommer vi fram till min gata.

"Här bor jag", andas jag utoch tittar på den beiga lägenhetsbyggandet till min höger.

"Marcellus Avenue?", säger han och tittar på mitt hem. "Jävligt fint område".

"Du syftar på att de är renoverade va?", säger jag. Han ler och nickar. "Vet att det brukade vara villor förut".

"Tja inte bara Marcellus, Irving och McBride också".

"Sant", säger jag och tittar på min lägenhet.

"Jaja, jag ska i alla fall fortsätta till Newby", säger han och vi omfamnar varandra i en kram.

"Det är ju fan nära", säger jag förvånad. Han skrattar.

"Vet du vad det bästa är?", säger han när vi avbryter kramen.

Jag skakar på huvudet. "Vadå?".

"Att jag har en bil och kan skjutsa dig till skolan när du vill", säger han och blinkar med ena ögat.

Jag lyfter mina ögonbryn och nickar med ett jag går inte på det-leende.

"Imorrn då?", frågar jag.

Han gör en grimas. "Hmmm, imorrn har jag hört att ni börjar med tal med rektorn, och vi Juniors typ har det efter er, så det skulle vara onödigt om jag lämnade dig där och åkte hem igen och sedan till skolan igen, liksom jag gör det för min sömn-".

Jag avbryter honom genom att peka fingret.

Han skrattar, vilket får mig att skratta med.
Han har ett smittandes skratt.

"Puss, vi syns imorrn".

"Puss", flinar jag och går till det lilla trappan och knappar in koden.

Jag ler när jag kommer in igen. Det kändes skönt att få ur mig allt om mamma och pappa.