Say it and mean it. ~TFC FANFICTION~

Shoud I call him?

Omars pov.
Festen varade fortfarande och jag började bli riktigt full.
Musiken du dunkade och människor dansade vilt.
Jag tänkte mycket på Maya. Hon med de fina mörkblonda håret. Hon med den perfekta figuren, inte för smal och inte tjock, liksom lagom. Hon som jag saknade så otroligt mycket.
Hon hade slutat svara på mina sms när hennes bror tog sitt liv. Jag saknade henne så otroligt mycket men jag visste en sak. Jag kommer aldrig få tag på henne igen. Hon och jag kommer inte vara vi igen.

Mayas pov.
Jag satt här på min säng och bara stirrade på fotot av mig och Omar på min annars vita vägg. Jag hade inte tagit ner det. Varför?
Jo för att jag saknade honom,otroligt mycket.
Men när det som inte fick hända hände slutade jag höra av mig. Jag berättade inte änns själv för honom vad som hade hänt. Jag var för feg för att säga att jag mådde dåligt för han skulle bara skrattat. Skrattat åt mig för att jag saknade min bror. Min bror som bara blev 13 år. Min bror som hade tagit sitt liv för exakt ett år sedan.
*flashback*
"Anton nej!" Skrek jag men det var försent. Min bror var borta. Borta för alltid. Jag skulle aldrig få höra hans dumma kommentarer eller han retliga ord. Han vandrade inte längre på denna jord han skulle snart ligga under den. Han skulle komma upp till farfar i himmelen och äntligen spela monopol som han ville göra med farfar när han var liten.
"NEJ! DET HÄR HÄNDER INTE MIG!" Grät jag hysteriskt fram.
Jag grät tills jag kände en hand på min axel och där stod han. Han som en gång räddat mitt liv från att jag nästan tagit det. Han med det mörkblonda håret och de snälla blåa ögonen.
Den snällaste människan på jorden.
"Ogge han är borta" viskade jag hulkande fram.
"Jag vet men han mådde inte bra. Han har det bättre nu." Viskade han tillbaka och en ensam tår trillade ner för hans kind.
"Jag trodde inte på honom när han sa att Jonte var på honom." snyftade jag fram. "Jag trodde inte på honom." Nu grät jag hysteriskt och tårarna bara sprutade ut.
"Kolla på mig!" Sa han aningen högt. Jag kollade honom rätt i de snälla blå ögonen. "Ingenting är ditt fel. Det är inte ditt fel att Anton tog sitt liv. Ingen kunde hjälpa honom, förstått?" Jag bara nickade.
*end of flashback*
Jag gick fram till väggen och kollade noga på fotot. Jag pussade försiktigt på Omar sen bestämde jag mig. Jag ska ringa han.