Borttappad

Meddelandet

Det va klockan tre på morgonen. Jag kunde inte sova så jag tog upp mobilen. Det va två missade samtal från "hemligt nummer". Jag satte mig upp på sängkanten och gav väggen på mig högra sida en snabb blick. Jag satt kvar en stund och bara lyssnade på tystnaden omkring mig. Allt va stilla.

Det tog ett tag innan jag äntligen ställde mig upp och kollade på mobilen igen. Klockan va halv fyra nu. Jag visste att jag va tvungen att sova men visste också att det inte skulle gå så jag tog ett steg mot gargeroben som stog mitt emot min säng. Jag tog på mobilen och lös på väggen där spegeln satt. Det va tomt. Det va bara tavlan med bilden på mig och David som satt där. Bilden som togs precis innan olyckan hände. Jag gick till dörren och ut i hallen. Sen stannade jag upp och torkade bort en tår som rann ner för kinden. Tanken av David gjorde mig kall. Jag försökte tänka på annat men det gick inte. Det va en spegel framför mig. Jag kollade på mig själv i mer än fem minuter. Jag kunde inte sluta tänka på David. Jag gick tillbaka till sängen.

När jag vaknade klockan tålv gick jag till köket. Det va en lapp på bordet med texten " Hej gumman! Pappa och jag ska åka till fängelset och hälsa på morfar lite och sen åker vi till Sara. Vi kommer nog hem sent. Men det finns pizza i kylen, och fil! MvH Mamma och Pappa."

Det va ett litet hjärta på pappret. Jag bara kollade på hjärtat och tänkte på morfar. Han hade åkt fast av att langa knark. Han va alltid en sån konstig preson när vi va hos honom. Han rökte nästan hela tiden. Jag tyckte nästan att det va bra att han åkte fast. Sara min faster hade nyligen blitt dumpad. Mamma är super rädd om henne nu. Det är ungefär som att vara försiktig med ett litet barn.

Jag gick tillbaka till mitt rum och kollade i gargeroben. På en av dörrarna satt en bild på David. Jag började känna sorjen krypa fram genom min kropp. Jag ryste till. Men till sist tog jag mig samman och hittade kläderna jag ville ha. Jag stängde dörranrna till gargeroben. Men kom sedan på att jag glömmde att ta ett par strumpor, och öppnade dörren med bilden på David. Till min förvåning så var det med röd text på bilden skrivet ett meddelande. Det va inte där igår?

Det stog med handstigen som David hade. Han brukade lägga brev i min bänk ibland innan lektionerna.

På bilden stog det " Jag är här. Du är inte ensam. "

Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag stängde dörren och öppnade den igen. Meddelandet va kvar. Jag kännde glöd i mitt hjärta av spänning och glädje. Va meddelandet från David? Men han va ju i himmlen eller? Va han här? Är han inte död? Tankarna bara flög omkring i mitt huvud. Allt va nu bara helt förvirrande. Vad skulle jag tänka? Jag gick till köket och läste lappen från mamma och pappa igen.