Fjädrar

Del 21

Jag springer i en svart korridor. Jag springer emot ljuset. Jag hör hur någon andas häftigt, bakom mig. Det är någon som jagar mig. Jag springer och springer, ljuset kommer närmare. Men när jag når slutet av korridoren så finns det inget där. Bara en mörk, vägg. Min förföljare är bara ca två meter ifrån nu. Personen ska precis störta in i mig, när hen stannar tvärt. Jag ger ifrån mig ett litet tjut. Det är en pojke. Man kan bara se det på kroppen, för att han har en huva över huvudet. Jag andas häftigt, och sjunker ner emot väggen. Han börjar långsamt ta av sig luvan. Då ser jag, två, lysande, blå ögon som borrar sig in i mig. Jag förlorar mig själv ett tag, jag har sett honom förut, man jag vet inte vem det är. Sedan så fäller han ut, två, fjuniga vingar. Men hans ser inte riktigt ut som mina. Hans fjädrar är bläcksvarta. Då slår det mig. Emanuel.
*
Jag slår upp ögonen, snabbt. Jag stönar, och blinkar av det plötsligt, starka ljuset. Jag känner hur en len hand stryker mig över pannan. "Gumman, du är vaken!" Jag hör mammas röst. Jag sätter mig hastigt upp, innan jag ens hunnit öppna ögonen. Jag är i ett vitt rum, med starka lampor. Säkert på sjukhuset. "Vi hittade dig avsvimmad i ditt rum" säger mamma oroligt. Jag nickar. Då kommer jag ihåg vad som stod på lappen. Jag sväljer hårt. "Jag vill hem" säger jag. "Ja, vi kan åka nu om du vill!" Säger mamma. Brukar det verkligen vara så här på sjukhus? Jag går ur sängen, och konstaterar lättat att jag fortfarande har på mig kläderna jag hade när jag svimmade, det vore katastrofalt om de fick syn på mina vingar. När ska jag berätta för mina föräldrar?! De måste få veta någon gång. Stress sköljer över mig. Jag behöver tänka ut detta. Mamma tar mig i handen och vi går ut ur rummet. Vi går in i en beige korridor med en massa dörrar. Vi svänger åt höger, sedan vänster, och höger igen. Konstigt nog var det ingen i korridoren. Sedan går vi fram till en reception. Där står det en mörk tjej med svart hår, och gröna ögon. Mamma går fram till henne och säger "vi åker nu" hon nickar. Sedan går vi ut genom portarna mot bilen.
*
Jag går in genom dörren hemma. Pappa kommer fram och kramar mig. "Gumman. Jag har saknat dig!" Jag nickar. Jag kan inte säga att jag saknat honom eftersom att jag inte varit i medvetande. "Tänk att du varit avsvimmad i tre dagar! Jag har varit såååå himla orolig!!" WTF?! Tre dagar?! Han släpper mig och jag går upp på mitt rum. "Kom inte in!!" Ropar jag. Sedan låser jag dörren, och drar på mig en urringad tröja så att vingarna kommer fram. Jag öppnar fönstret och seglar ut i vinden. Jag tar ett hårt flax, och åker minst fem meter upp i luften. Jag ler. Vingarna blir starkare för varje dag. Jag åker ner emot staden och sätter mig på ett lägenhetstak. Jag tröttnar efter ett tag och flyger hem. Jag går in igenom fönstret och vände mig om. "Aaarrggh!" Jag tjuter till. Jag står framför mina föräldrar, ned vingarna fullt synliga. Skit.

OOOOMMMMMGGGG! 2K LÄSARE! BARA DET SOM UPPLEVT DET FATTAR HUR AMAZING DET KÄNNS!
Tack!
Vad tycker ni om denna del? Vad tror ni hennes föräldrar kommer att säga? 😱
Kommentera!
Hoppas ni gillar, love yah!
// Bookmermaid ❤️❤️❤️❤️❤️❤️✌️✌️✌️✌️✌️