Kommer du lämna mig igen 2

del ett.

"Maja, ta det lugnt herregud de är inga gudar", suckar jag och sätter telefonen vid andra örat.

"Men jo typ. De är fett med jävla snygga, och alla har abs. Kan vi snälla diskutera det. Alla har magrutor, fan Hope jag måste börja träna om jag ska ha en chans", svarar hon seriöst.

"För det första, bara för att de är - jag citerar; fett med jävla snygga - så behöver insidorna inte vara lika - jag citerar igen; fett med jävla snygga - right?", skrattar jag. "För det andra så tror jag inte de dömer dig för hur vältränad din mage är, så fortsätt äta choklad du".

En frustrerad suck lämnar Majas läppar och jag kväver ett skratt.

"Men när du sett dem kommer du hålla med mig, jag lovar!", övertyger hon.

"Men sluta prata i telefonen och kom hit och visa då?", skrattar jag och lägger telefonen vid andra örat igen.

"Fine, kommer om tjugo", svarar hon och lägger på.

Jag slänger telefonen på min bäddade säng och suckar högt. Fangirls alltså.

De tjugo minuterna försvinner utan att jag hinner blinka och plötsligt står Maja utanför dörren och knackar på. Jag rusar ned för för trappan och öppnar med ett leende på läpparna. Vi kramas, för att sedan kasta oss ned i soffan.

"Okej kolla, du ska få se. Vänta jag ska bara ta upp tidningen", säger Maja och börjar rota i sin ryggsäck.

Sedan slår hon upp sidan och tittar förväntansfullt på mig. Jag suckar och kollar. Men jag hinner inte ens kolla klart innan Felix ansikte är det enda jag ser. För det är Felix Maja fangirlar över. Felix.

Maja följer mig blick och rycker sedan till.

"Jag visste att jag kände igen honom! Det är väll din bror? Han som räddade ditt liv, på Hawaii du vet? När han drog upp dig ur vattnet!", säger Maja chockat.

Och mitt i all förvirring om att Felix är med i en tidning och att Maja fangirlar över honom, tänker jag igenom vad hon precis sa.

"Var det Felix som räddade mig?", frågar jag matt.

Jag hade ingen aning om vem som räddade mig innan. Hur det gick till och varför jag inte var död. Jag funderade mycket på det, men fick inget svar. Bara att det var ett mirakel. Och minst sagt var det det.

"Visste inte du...?", frågar hon chockat när hon ser min reaktion.

Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen. Felix räddade mitt liv och jag ignorerar hans samtal.

"Var ni inte nära? Eftersom han inte berättade för dig..", frågar Maja försiktigt.

"Alltså, vi var tillsammans så jo, vi var nära", skrattar jag.

"Var ni ihop?", nästan skriker Maja chockat. "Du kan inte vara tillsammans med din brorsa fattar du väll?!".

"Men vi är ju inte syskon egentligen. Det är bara våra föräldrar som är gifta", försvarar jag mig.

Hon suckar högt och skumläser texten bredvid bilden. Och det är först då jag lägger märke till de andra killarna bredvid Felix. Där står Ogge. Ogge som jag träffade en gång, som jag hade en av mina bästa dagar med. Som jag inte visste hur jag skulle få kontakt med igen. Men det gör jag nu.

"De ska ha en intervju ikväll. Vi kan kolla på den och få några svar", föreslår Maja.

"Jag fixar popcorn", säger jag bara och går mot köket.