Drakägget ~Julkalender 2020~

3 December.

När jag vaknade upp var det första jag gjorde, att hosta. Röken hade kommit in i mina lungor, vilket är rätt farligt. Men konstigt nog så är jag inte död. Jag som trodde att jag hade dött. Att jag hade brunnit upp, eller kvävts av röken. Min hosta blir bara jobbigare. Det kändes som om mina lungor skulle hoppa ut.

"Det är lugnt, ju mer du hostar desto mer får du ut det"

Det där fick mig verkligen att öppna mina ögon och stirra sönder på killen framför mig. Han var klädd i en röd rustning. På hans axelskydd fanns det taggar och ja jag blev livrädd. Hans hår är lika röd som rustningen och axellångt. Ögonen är gyllengula och dom kollade på mig. Hans svärd låg precis bredvid honom och när hans hand rörde handtaget, det var då jag började skrika halsen av mig.

Jag skrek så högt att fåglarna på träden skrek och flög iväg. Snabbt kravlade jag mig bakåt, tills jag stötte på något. Först trodde jag det var ett träd. Men när den började röra på sig upp och ner, då fick jag ännu mer panik. Jag vände mig hastigt om och där, precis bakom mig, låg en stor enorm drake.

Det gjorde ju att jag skrek ännu högre och faktiskt ställde mig upp den här gången. Jag gick fort jag kunde bort från draken. Tills att jag ramlade bakåt och landade i den där killens famn. Det var han eller ett spöke, då är det mest troligt att det var han.

"Släpp mig! Låt mig vara!" Skrek jag och slängde med armarna och benen.

"Om du kan lugna dig, så släpper jag dig" sa han och höll hårt fast i mig.

"Släpp mig bara" skrek jag medan jag fortsatte sparka och slå åt alla håll och knaster.

Men då skulle han vara jobbig och trycka upp mig mot ett träd. Hans ena hand var mot min mun och hans ögon stirrade sig i mina. Det fick mig faktiskt att känna mig som ett litet barn. Han var ju även längre än mig. Det gjorde verkligen att jag nästan ville sjunka ner till marken.

"Sådär ja, det var bättre" sa han skarpt och släppte försiktigt mig.

Han stod fortfarande alldeles för nära mig. Så nära att jag kunde känna hans andetag mot mitt ansikte. Hans ögon var verkligen kalla och hårda. Även om deras färg är varma, är hans blick kallare än snön själv.

"Ve.....vem är du?" Stammade jag, men det lät mer som en ljus viskning.

Han skrämmer mig verkligen. Mitt hjärta slår hårdare än någonsin när jag kollar på honom. Jag kollar in i hans mörka kalla ögon. Dom gav mig rysningar längst hela kroppen. Varje hårstrå på min kropp reste sig. Det är även draken som skrämmer mig, för hallå, det är ett sagoväsen. Tänk om han skulle ge mig till draken?

"Jag är den som räddade ditt liv, och den som ska hjälpa dig med uppdraget, om du bara kan hålla dig lugn" sa han allvarligt.

Han tog ett steg bakåt, vilket gjorde att jag kunde andas igen. Jag märkte att när han öppnade munnen, höll jag andan. Så jag är glad att han gick lite ifrån mig, så jag kunde andas igen. Det är nu en vettig människa antagligen hade försökt ringa polisen. Jag ville springa för mitt liv, men mina ben vägrade röra sig. Han bara stod där och kollade på mig. Det var obehagligt. Men så länge han inte gör något mot mig, är det väl lugnt.

När han märkte att jag hade lugnat mig, satte han sig vid elden igen. Han satte sig som om inget hade hänt. Han satt där och kollade in i elden som om jag inte fanns.

"Jag mena: vad heter du? Och vad menar du med att du ska hjälpa mig med uppdraget? Vilket uppdrag? Vart är jag? Hur hamna jag här?" Ja många frågor poppade upp i mitt huvud, men han stoppade mig med att ta upp handen för att visa att jag skulle hålla tyst.