Drakägget ~Julkalender 2020~

12 December.

Alexandra's POV

Jag har fått stanna i tältet under natten. Men jag är fortfarande fastbunden mot trädet. Hur i hela friden dom tänkte med att ha ett träd mitt upp i tältet, har jag ingen aning om. För det är rätt konstigt om ni frågar mig. Hur nu dom lyckades få upp tältet, har jag inte heller någon aning om.

Barken från trädet har kliat så sjukt mycket hela natten. Min mage kurrar och skriker efter mat, medan halsen känns som sandpapper. Hela kroppen värker av mina försök att komma loss. Är rätt säker på att jag till och med har fått några sår av repet.

"Så, har du haft en bra natt?" Frågade kaptenen när han kom in i tältet.

Jag svarade inte utan kollade bara bort. Men då skulle han vara jobbig och ställa sig framför mig, ta tag i min käke och tvinga mig att kolla på honom. Han stod så nära mig att hans andedräkt fick min näsa att svida.

"Jag tänker släppa loss dig, men endast för att du ska ta av dig din klänning" sa han och flinade.

Där började paniken att växa. Men ännu värre blev det när han skar upp repen med sitt svärd. Han högg bara svärdet rakt framför mig, så jag trodde han skulle skada mig. Just därför blundade jag så hårt jag kunde och skrek för full hals. Jag förberedde mig på en fasansfull smärta, en smärta som aldrig kom. Istället känner jag hur repen försvinner från mig och hur hans svärdspets landar under min haka.

"Ta av dig allt förutom din underklänning" sa han känslokallt och flinade större.

Med skakiga händer knöt jag upp snörningen på min korsett. Fast han blev rätt irriterad av att jag höll på att fippla med snörena, så han skar av dom med. Det gjorde att jag blev ännu mer rädd. Långsamt tog jag av mig min klänning så jag bara stod i min underklänning.

Utan att jag hade märkt det hade en annan vakt kommit in. Han tog ett stenhårt grepp om min arm. Automatiskt gjorde jag allt jag kunde, just för att han skulle släppa min arm. Istället så drog han mig ut till den bittra kylan.

"Släpp mig!" Skrek jag och blev släpad fram till ett träd.

Rin's POV

Hela dagen har vi planerat hur vi ska göra. Även om jag inte är helt med på det. Men hur mycket jag än hatat det, så kan jag inte säga emot. Jag och Markus har följt efter den där eldbollen som ska leta efter Alexandra hela natten. Eller halva natten, resten av tiden har vi mest bråkat om planen. Han ska vänta i buskarna medan jag slåss mot vakterna och sen befriar henne. Men nej, han vägrar såklart.

"Hon är min bästa vän, jag tänker inte bara sitta och vänta medan du räddar henne" sa han irriterat och gick precis bakom mig.

"Men det är du tvungen till, hon är mitt ansvar och just därför ska jag rädda henne" morrade jag och kollade runt efter soldaterna.

Så här har vi hållit på hela tiden. Han kan ingenting om att strida, han kan inget om soldaterna eller hur dom tänker, ja han kan liksom ingenting. Så just därför ska jag rädda henne, så får han sitta och vänta på oss. Svårare än så kan det inte vara. Eller jo, tydligen för honom.

Helt plötsligt försvann eldklotet framför mina ögon. Markus var ju tvungen att var så fokuserad på mig, att han antagligen inte märkte det. För han fortsatte att prata och sa:

"Jag tänker in..." hann han säga innan jag la handen för hans mun.

Han försökte slå bort handen, men insåg snabbt varför jag fick tyst på honom. Vi hade hittat lägret. Nu gäller det att vi får vara väldigt försiktiga för att dom inte skulle se oss. Tur för oss, så är det här en granskog. Vilket gör att vi kunde gömma oss rätt bra bakom granarna.

"Släpp mig!" Hörde jag henne skrika och såg hur en av soldaterna drog ut henne från det stora tältet.

Markus försökte komma fram, enbart för att springa fram till henne. Men jag tog snabbt tag i hans arm och gav han en varnande blick.

"Inte än" morrade jag tyst.

Han gav mig bara en irriterad blick och ställde sig bakom mig igen. Soldaten som höll henne, knöt fast henne mot ett träd lång bort från deras brasa. Hon är även tunt klädd så jag blir helt förbannad på dom.

Dom är kungliga vakter, kungen är helt galen som behandlar sitt folk så här. Soldaterna får vara vid elden, dom får mat och värme medan oskyldigt folk får lida. Ända sedan ägget försvann har han tagit makten.

"Släpp mig! Ni kan inte hålla mig fången här" skrek hon och försökte vrida sig ur repen.

Det gjorde ont i mig att se henne och dom andra vara så tunt klädda, medan dom är fastbundna långt bort från elden.

"Så, hur gör vi för att rädda henne?" Viskade Markus i mitt öra.

"Du stannar här, medan jag slår ut soldaterna" viskade jag och drog försiktigt ur mitt svärd från skidan.

Innan han hann säga något mer, sprang jag ut från vårt gömställe. Jag slog ner varje vakt som kom nära mig. Alla hamnade mot marken på mindre än fem sekunder, med lindrande skador då. Jag slog bara till dom och motade bort deras högg mot mig. Det hade fortsatt funka bra, tills den där dåren kom in i allt.

"Jag sa till dig att stanna!" Röt jag mot honom när han försökte slå en vakt med en gren.

Vaktens svärd skar rakt igenom Markus gren, och delade den i två bitar. Det gjorde ju att jag var tvungen att rädda honom. Jag slog vakten mot hans kind med den platta sidan av svärdet, så han föll ner till marken. Dum som Markus är, sprang han direkt till Alexandra för att försöka få loss henne. Hon har flest vakter runt sig, fattar ni då hur dum han är.

Alltså jag kan säga såhär, jag och några av vakterna stannade bara upp och stirrade på honom. Vi totalt stirrade ut honom. Skulle inte förvåna mig om dom tänker samma som jag: hur i halaste friden kan man vara så dum och springa mot henne, helt obeväpnad och rakt mot vakterna. Till och med Alexandra kollade konstigt på honom. Klagar han sen på mig igen om varför han inte fick vara med, då är han ta mig korkad.

Men istället för att tycka att han är så korkad, sprang jag fram till honom och stred med vakterna som omringade han. Vakterna blev bara fler och fler, och allt svårare att slå. Markus försökte slå bort dom så gått det går, då med dom som blivit av med sitt vapen. Tillslut blev det för mycket. Jag mötte Alexandra's skräckfyllda blick. Hennes ögon skrek att vi skulle springa. Jag tvekade en del, men det var det enda vi kunde göra nu.

"Markus, vi måste retirera!" Skrek jag och försökte få ner en vakt som anföll mig.

När jag hade fått ner honom, sprang jag det snabbaste jag kunde därifrån. Jag sprang mot ett annat håll än mot vårt läger, för att förvirra dom.

Markus POV

Jag såg att Rin började springa och jag försökte springa efter. Fast vakterna omringade mig och fick ner mig mot marken. Rin märkte inte det, utan fortsatte att springa. Jag försökte ropa på honom, men det var omöjligt för honom att höra mig nu.

"Släpp mig!" Morrade jag och försökte komma loss.

"Släpp honom!" Skrek Alex när dom bar upp mig på bena.

En vakt kom fram till mig med ett flin på läpparna. Han är väldigt kraftigt byggd, trots sin rustning. Jag har märkt hur Rin's rustning ser ut på honom. Han är lite kraftigare än mig och Arvid. Men med rustningen är han nästan lika kraftig som den här mannen är.

"Verkar som om vi har en ny fånge" sa han och kollade på vakterna som höll fast mig.

Dom drog mig till trädet som Alexandra satt fastbunden vid. Hur mycket jag än kämpade emot, så knöt dom fast mig där med. Fast på andra sidan av trädet. Jag försökte ta mig loss men hörde då stönande på andra sidan.

"Aj Markus, jag får ont" hörde jag henne säga så jag slutade.

"Förlåt" sa jag och vred på huvuden för att försöka se henne.

"Kungen kommer bli så glad av att få så många fångar" skrattade vakten och gick iväg.

Hur kunde det bli såhär?