Drakägget ~Julkalender 2020~

14 December.

Markus POV

Alexandra har betett sig konstigt nu i flera timmar. Ända sedan hon kom ut från kaptenens tält, har hon inte varit sig själv. Hon har inte kunnat säga ett ord rätt och skakar mer än hon brukar göra. Det oroar mig väldigt mycket.

"Alex...?" Sa jag i hopp om att hon skulle svara mig.

Men det gjorde hon inte, hon svarade mig inte alls. Hon började istället att gråta helt från ingenstans. Det gör att jag blir ännu mer orolig än innan. Jag försökte nå hennes hand, men när mina fingrar väl nuddade hennes så drog hon bort sin hand.

"Alexandra, snälla prata med mig" bad jag henne, men då började hon gråta ännu mer.

Hon svarade mig inte, vilket gjorde mig ännu mer orolig. När kaptenen kom ut från sitt tält, kollade han mot oss och flinade. Han har gjort något mot henne. Det måste han ha gjort. Det här är inte den Alexandra jag känner.

"Alex, lugna dig" sa jag så lugnt jag kunde, även om det bara gjorde saken värre.

Hela hon började skaka, vilket skrämde mig väldigt mycket. Det här är verkligen inte hon. Den Alexandra jag känner skulle inte börja gråta sådär, isåfall har hon en anledning till det. Men vad jag vet så finns det ingen anledning. Och hon skulle verkligen inte börja skaka sådär. Vi har en eld som värmer oss, så hon skakar inte av att hon fryser.

Nu måste verkligen dom andra komma snart. Dom kanske vet vad det är med henne. Hon kanske har panik av att sitta fastbunden, eller jag vet inte. Det här gör mig verkligen sjuk av oro.

Arvid's POV

När solen hade gått ner över bergstopparna i fjärran, släckte vi elden och tog på våra huvor. Efter det så teleporterade Luthia oss tre till ett ställe nära deras läger. Rin gick försiktigt närmare för att kolla hur många vakter som fanns där. Medan han gjorde det, så gick jag och Luthia igenom planen.

Hon ska distrahera vakterna med sin magi, dom som inte går att distrahera tar Rin och jag hand om. Vi ska försöka lura ut dom, bort från dom andra och slå dom medvetslösa. Sen befriar vi Alexandra och Markus. Och den här gången, ska jag ta honom, så han inte försöker göra något dumt igen.

När Rin kom tillbaka, berättade han exakt hur många som var ute. Efter det ställde vi oss vid våra positioner. Nu ska vi befria dom, oavsett vad som än händer. Vakterna hade ännu inte märkt oss, inte heller Markus och Alexandra.

Luthia förvandlade alla vakter som var ute med sömnpulver. Långsamt började dom hamna i en djup djup sömn. När några vakter hörde när dom föll till marken. Dom sprang då ut från deras tält och kollade på alla som sov. Sen började vi med vårt. Vi började göra ljud som fick vakterna att komma mot oss. När dom väl kom fram, slog vi dom medvetslösa. När inga fler vakter kom, sprang vi fram till Markus och Alexandra.

Markus var den som verkade lättad att se oss. Men något var fel med Alex, det såg jag direkt.

"Äntligen, det tog tid det" sa han medan Rin drog sitt svärd och skar upp repen.

Alexandra drog sig direkt bort från trädet och nästan började hyperventilera. Hon drog sina händer genom sitt hår och gjorde oss tre väldigt oroliga.

"Alex...?" Sa Rin och gick långsamt fram till henne.

Innan vi hann göra något mer, så hörde vi hur fler vakter var på gång. Rin tog hennes hand och började springa. Vi sprang efter och Luthia sprang efter när hon såg att vi sprang. Vi sprang så fort vi kunde för att komma ifrån dom. När vi var en bit borta från dom, gjorde Luthia så att vi trollades upp i närmsta träd.

Nu sitter vi på en granens grenar. Alexandra sitter i Rin's knä och skakar. Hon började även gråta och höll på att skrika. Han fick hålla handen för hennes mun och viska något i hennes öra. Luthia ville fråga vad det var som hade hänt, men hon får vänta med svar. För under oss springer nu vakterna förbi oss.

Rin's POV

Jag försöker lugna ner Alexandra. Men det är helt omöjligt att få kontakt med henne. Hon är helt borta och verkar inte kunna höra vad jag säger. Dom har gjort något med henne, men vad?

"Alexandra, lugna dig, shhh vi är säkra" viskade jag lugnt i hennes öra.

Hon lyssnade inte, utan fortsatte att kämpa emot mig. Fast så lätt kommer jag inte släppa henne. Speciellt inte nu när vi är uppe i ett träd. Luthia och dom andra satt en gren ovanför oss, eftersom Alexandra hela tiden ska hålla på att sparka. Tur för mig att jag sitter bra vid stammen. Annars hade hon sparkat så mycket att vi hade fallit.

"Shhh, du måste lugna dig" viskade jag och var tvungen att pressa min hand över hennes mun.

Hon höll på att försöka skrika hela tiden. Allt blev värre när vakterna stannade precis under oss. Då höll hon på att röra sig ännu mer. Det gjorde att jag fick ha ena armen runt hennes mage, medan jag hade den andra handen över hennes mun. Sen fick jag även hålla fast hennes ben med mina.

"Dom måste vara här någonstans" sa en av vakterna under oss.

Det var jättesvårt att få henne tyst. Men konstigt nog, började hon lugna ner sig tillslut. Jag blev väldigt lättad att hon äntligen slutade. Hade hon fortsatt, kanske vakterna hade upptäckt oss. Men så fort hon hade lugnat sig, hade dom sprungit iväg. Då kunde Luthia trolla oss tillbaka till lägret igen.

"Vad var det som hände?" Frågade jag Markus direkt när vi kom fram.

"Jag vet inte. Kaptenen tog in henne i hans tält, när hon kom ut så var hon så här" sa han och pekade med sina händer mot henne.

Alla vände blicken mot henne, när vi såg hans oroliga ansikte. Hennes ögon kunde inte fokusera på något. Dom gick i kors och..... och efter det, stängdes dom och hon föll mot marken. Snabbt fångade jag upp henne och satte mig ner med henne i min famn.

"Alex?" Sa Arvid när han satte sig vid mig och skakade på henne.

Men hon reagerade inte på det. Luthia satte sig bredvid Arvid och undersökte henne. När hon sen tog Alexandra's arm, såg vi dom svarta snirkliga mönstret.

"Det här är inte bra..." sa Luthia panikslaget och ställde sig upp igen.

Hennes ögon hade smalnat när hon rotade i sin väska. Hon tog upp en bok och bläddrade blad efter blad. Det här oroade oss väldigt mycket. Tillslut kom hon hade bläddrat igenom hela boken, blev hela hennes ansikte alldeles kritvit.

"Hon har blivit förgiftad, men...." sa hon och svalde.

"Men.... vadå?" Frågade Arvid oroligt och kollade på henne.

"Men, jag vet inte av vad, vilket betyder att jag inte vet hur vi ska bota henne"