Drakägget ~Julkalender 2020~

17 December.

Alexandra's POV

Jag och Rin har varit vakna hela natten. Alla fick sova medan Rin höll vakt. Egentligen ska jag också sova, men jag kan inte det. Den där gåtan tar verkligen kål på mig. Så jag och Rin satt vid elden och pratade om den.

"Vad är det sista stället vi skulle leta på, men som finns mitt framför ögonen på oss?" Frågade jag och petade med en pinne i elden.

"Jag vet inte, men tiden börjar rinna ut. Hittar vi inte ägget snart, där både drakdrottningen och hennes barn" sa han och bet sig hårt i läppen.

Jag kollade på honom och såg eldens lågor dansa i hans ögon. Kan jag berätta en hemlighet? Jag hörde faktiskt vad han sa om mig igår. Hade jag varit vaken helt, hade jag verkligen rodnat sönder. Han är verkligen söt och.... och jag gillar honom. Lågorna från elden speglas så vackert i hans ögon. Även om dom är riktigt fokuserade nu. Bara dom inte är kalla och hårda, så gillar jag dom. Jag gillar han, hela han.

"Varför kollar du sådär på mig?" Frågade han helt plötsligt och kollade mot mig.

"Hur då?" Frågade jag och höjde på ena ögonbrynet.

Han skrattade bara till utan att svara mig. Sen kollade han mot elden igen, medan jag blev helt paralyserad av dom dansande lågorna i hans ögon. Snabbt kollade jag bort när jag såg ett flin skapas på hans läppar. Kan nog säga att jag rodnade lite också.

När Luthia började röra på sig, blev han sitt vanliga jag igen. Han blev kall och bara stirrade in i elden. När hon sen satte sig upp, kollade hon på mig sen på honom igen.

"Rin, du vet att hon behöver vila" sa hon smått irriterat.

"Skyll inte på mig, hon vägrade vila, så vi började fundera på gåtan" sa han och kollade på henne.

Hon skrattade bara till och kollade på oss.

"Har ni kommit på vad han menade då?" Frågade hon och log mot oss.

Både han och jag skakade besviket på huvudet. Efter det ställde Rin sig upp och började gå, utan att säga något. Jag och Luthia kollade på varandra med en frågande blick. Hon ställde sig upp för att gå efter, men jag hann före.

"Jag går" sa jag och gick efter.

Tur för mig att det är vinter, och att marken är täckt av snö. Han hade gått rätt snabbt, så han är rätt långt bort nog. Tur att hans spår finns i snön så jag kan följa efter. Jag hittade honom vid en klippavsats. Samma klippavsats som han var vid sist. Jag gick försiktigt fram till honom och ställde mig bredvid han.

"Rin, varför gick du?"

"Behövde ha lite egentid" sa han utan att kolla på mig.

Jag nickade bara som svar och kollade ut över det snötäckta landskapet nedanför. Vi stod där tysta en bra stund. Då och då sneglade jag lite på honom. Jag bet mig lite i läppen och kollade ner i marken. Han förtjänar att veta att jag hörde honom. Men jag är rädd att det bara var en dröm.

Jag tog ett djupt andetag för att samla mod till mig. Det gjorde att jag fick hans uppmärksamhet. Han kollade på mig med en frågande blick, men jag kollade bara ner.

"Rin.... jag....jag...." började jag men fegade ur.

"Jag? vadå?" Frågade han och tog upp mitt huvud för att jag skulle kolla på honom.

Jag kollade in i hans ögon och såg en glimt av förtjusning.

"Jag....jag hörde vad du sa igår" sa jag lite nervöst.

Det kan ha varit en dröm, det är det som gör mig livrädd. Men med tanke på att han stelnade till lite och kollade på mig. Han kollade mig rätt in i ögonen med en förbryllad blick. Det var ingen dröm, han sa verkligen allt det där.

"Vadå exakt?" Frågade han lite nervöst.

Det känns konstigt att se han så här. Men jag vet åtminstone att det är sant. Jag hade hört han säga allt det.

"Allt det där att du kommer sakna mig, när ägget är hittat..." sa jag och log svagt.

Jag kollade in i hans ögon. Dom hade en glimt, en glimt jag aldrig trodde skulle se i dom. Innan jag visste ordet av det, la han sin hand mjukt på min kind. Jag drog nästan efter andan. Jag kände hur mitt hjärta bultade när han la sin andra hand på min midja. Han drog mig närmare sig och jag la automatiskt mina händer mot hans bröstkorg. Sen hände det....

Markus POV

Jag och Arvid vaknade för länge sedan. Vi hade hunnit äta och klä på oss, packa och pratat. Luthia hade sagt att Rin och Alexandra hade gått iväg. Men det var för ett bra tag sedan. Jag sa att jag skulle gå och leta efter dom. Tur att det inte har snöat under tiden, så jag lätt kan följa deras spår.

När jag tillslut hittade dom, tänkte jag gå fram till dom. Men istället slutade det med att jag gömde mig bakom ett träd. Anledningen är att han la sin ena hand på hennes kind och andra på hennes midja. Han drog henne närmare sig och hon la sina händer på hans bröstkorg. Jag ville gå fram och slå honom gul och blå, speciellt när han lutade sitt huvud ner mot hennes.

Dom möttes tillslut i en kyss. Först trodde jag inte att Alexandra skulle besvarar. Men jag hade visst fel, för det gjorde hon. I den stunden tog en kall hand tag i mitt hjärta, och krossade den i miljontals bitar. Jag tog ett tag i min väst med ena handen, medan jag drog min andra hand genom mitt flottiga hår.

Jag kämpade verkligen med att inte låta mina tårar forsa, även om det var riktigt svårt just nu. Allt jag vill är att falla ner genom marken och aldrig komma upp igen.

"Du besvarade" flinade han när dom hade dragit ifrån.

"Ja det gjorde jag" sa hon och log gulligt mot honom.

Efter det la hon sina armar runt hans nacke och drar ner hans huvud. Hon kysste honom igen och där brast det för mig. Mina ögon forsade ut tår efter tår medan jag sprang därifrån. Jag kunde inte kolla mer. Jag kunde inte kolla på hur tjejen jag älskar, kysser någon annan.

Rin's POV

Jag kan inte fatta att hon besvarade kyssen. Säg inte att det här är en dröm. Nej, nej det är ingen dröm. Hon står här framför mig och besvarade min kyss, och jag besvarades hennes. Men allt det förstördes när vingslag hörs. En stor duns fick hela marken att skaka och en varm frustande fick oss att skratta till. Jag släppte taget om Alexandra och gick fram till Nárik.

"Ska inte du vara hos drottningen?" Frågade jag och drog min hand över hans nos.

Runt hans hals hände det en kedja, med ett rör. Jag öppnade röret och tog ut brevet som låg i det.

"Vad är det?" Frågade Alexandra och ställde sig bredvid mig.

Jag läste ord för ord, innan jag rullade ihop den igen. Nu är det bråttom, nu har verkligen vår tid runnit ut.

"Flyg och hämta hjälp, vi behöver all hjälp vi kan få" sa jag skarpt innan Nárik flög iväg.

Alexandra kollade frågande på mig, men hann inte säga något innan jag tog tag i hennes hand, och började springa tillbaka. Hon höll på att halka några gånger, men jag fångade alltid upp henne. När vi kom fram, berättade jag vad som stod i brevet. Att vår tid har runnit ut, att alverna samlar en armé för att störta hela mänskligheten.

Snabbt började vi packa för att bege oss iväg. Ju snabbare vi hittar drakägget, desto snabbare kan vi förhindra ett krig.