Livet går snabbt!

Kapitel 10

Nu hade jag suttit här i ungefär i två timmar. Vissa personer skulle ha gått därifrån efter två timmar men om det gällde Felix så kunde jag vänta hur länge som helst för honom.

Nu såg jag en keps jag kände igen.
Det var han verkligen han det är Felix.

Han kom in i cafét och satte sig vid mig som om han har kommit i rid men det struntar jag i eftersom att jag bara är glad att se honom.

Tiden gick eftersom att vi hade mycket att snacka om och jag berättade vad som hade hänt med My, Agust och min pappa.

Vi gick hem efter 3 timmar och eftersom att vi bara både 5 minuter ifrån varandra så åkte vi med varandra hem.

När jag gick in i vårt lilla hus så tog jag av mig mina ytterkläder och gick upp på mitt rum. Jag la mig ner i min säng och tänkte på vad Felix hade sagt.

~Flashback~

- Jag måste säga en sak till dig som du inte får säga det till någon, frågade Felix oroligt.

- Visst kan du göra det, du kan berätta allt för mig, sa jag och koncentrerade mig på när Felix skulle förklara.

- Jo det är så att jag och Omar har bråkat, sa han och kollade ner i bordet.

- Det kommer att lösa sig, sa jag med den lugnaste rösten jag hade och ställde mig upp och kramade om honom riktigt hårt.

~nutid~

Jag kan inte fatta att Felix och Omar har bråkat dom som stod så bära varandra. Det gick knappt att skilja dom åt.

Jag vet fortfarande inte vad som hände för jag vågade inte fråga Felix för han verkade så upprörd när vi träffades.