Dokument utifrån - Larry Stylinson

Kapitel tre

Vi är framme i los angeles. Flyget har tagit en evighet och jag är självklart taggad på att äntligen få sträcka på mig och andas vanlig luft igen. Men samtidigt så betyder det att jag inte kommer få andas Harrys luft igen. Hur ska jag klara mig utan Harrys luft när jag en gång har fått ta del av den?? Det är helt omöjligt. Hur ska jag kunna återgå till ett normalt liv efter att ha spenderat timmar i en konversation med Harry styles?? Det går inte!!

I tanken är mina steg tunga och fyllda med sorg samtidigt som jag skuttar av flyget. Harry och jag följs åt ut mot säkerhetskontrollen, ingen av oss i behov av att hämta upp väskor. Han bor ju här och mitt bagage är redan i Spanien. Medan vi närmar oss utgången förbereder jag mig på att säga hej då till det bästa som någonsin hänt mig. Harry pratar men jag kan inte koncentrera mig på det han säger för jag är upptagen med att må skit över det faktum att jag aldrig kommer få se honom igen. I min dröm så blir vi bästa vänner och jag målar hans naglar och sitter på hans terass med Louis och röker samtidigt som vi delar med oss av vår ångest. Men nej, istället ska jag behöva säga hej då och aldrig få uppleva detta.

"Hallå alva?!", den mörka stämman avbryter mina spinnande tankar. Harry har ställt en fråga till mig som jag missat. Han ser min förvirrade blick och upprepar sin fråga.

"Vill du följa med hem till mig och äta middag tillsammans? Jag tänkte laga tacos."

Jag dör. Jag är i himlen. Jag ser ner på mig själv. Det här händer inte. Men det händer och jag tvingas snabbt att ta mig samman för om jag ska döma av Harrys blick börjar det bli dax för mig att öppna munnen och svara. Min hjärna funkar dock inte som jag hade önskat och ett tafatt "va?" slinker ut följt av ett alldeles för exalterat "ja mena självklart".

Harry öppnar långsamt dörren till lägenheten, som om han funderar på att säga något men bestämmer sig för att inte göra det. Vi går in och det första jag ser när jag kliver in i den ljusa hallen är ett stort foto på väggen i rummet utanför. Jag skriker av synen. På fotot syns två unga män, en lite längre med lockigt hår och en lite kortare med rakt hår. Blåa ögon tittar in i gröna ögon. Mina egna ögon kan inte göra annat än att stirra på det foto som bevisar det jag ägnat flera års tid åt att gråta över.

"Jag visste det!! Det är sant, det har alltid varit sant!!"

Harry hinner inte reagera på mina ord för innan han ens hinner reflektera och få tillbaka talförmågan efter mitt skrikande så hoppar en exalterad Louis Tomlinson över honom.

"Hazza!! Du är hemma!!"

Jag ser de två männen krama om varandra. Ögonblicket Harry såg Louis glömde han bort min existens och aldrig tidigare har jag varit så glad över att vara osynlig. Två meter ifrån deras omfamning står jag med tårar i ögonen och kan inte förstå att jag får vara en del av detta. Att jag får se hur lycklig Louis blir av att Harry äntligen kommer hem igen. Att jag får se Harry slappna av i Louis armar. Att jag får se dom röra vid varandra. Att jag får se dom vara sig själva. Jag har följt one direction sen 2010 och har sett hur deras relation förändras under åren. Hur de inte längre tillåts att röra eller se på varandra. Mitt hjärta blöder.

Tillslut vänder dom sig båda om mot mig och möts av ett tårfyllt ansikte med ett stort leende. Jag ser galen ut och vet att jag säkert får Harry att ångra sitt beslut av att låta mig följa med hem till dom men jag kan inte låta bli att reagera som jag gör. Vilken Larrie som helst hade reagerat likadant. Du kan inte säga att du hade kunnat hantera att se Larry Stylinson kärlek för varandra utan att också du bryta ihop totalt.

Efter att vi alla samlat oss efter mötet i hallen och efter att jag och Louis hälsat (HARRY INTRODUCERAR HONOM SOM SIN MAN OCH MITT LARRY HJÄRTA DÖÖR!!) så rör vi oss in mot resten av lägenheten. Jag får en snabb rundtur och kan inte motstå att peta på allt. Det är ju inte varje dag man får vara hemma hos Louis och Harry. Så jag passar på. Jag petar på deras tavla och jag petar på deras köksbord och jag petar på deras säng och jag petar på boken Harry har vid sitt nattduksbord och jag petar på växten i hörnet av vardagsrummet. Jag petar på allt som kommer inom räckhåll. För varför inte. Det här är en once in a life time opportunity. Louis ser hur mina händer sträcker sig efter allt för att röra och skrattar. Han förstår. Han förstår hur det är att ständigt vara lite för mycket för att sedan vara lite för lite. Just nu är jag lite för mycket. Benen kan inte sitta still och händerna rör vid allt. Munnen är bara stängd tillräckligt länge för att ägarna av lägenheten ska hinna berätta vilket rum vi är i.

30 minuter senare sitter vi runt köksbordet och som förutspått är jag nu lite för lite. Ingen energi eller vilja att prata. Irritationen inom mig är stor för här sitter jag tillsammans med de två människor jag avgudar mest i hela världen och min hjärna har bestämt sig för att den inte pallar mer. Det är inte rättvist.

Louis och Harry ställer frågor och jag svarar. Men mina tankar är någon helt annanstans. Allt som cirkulerar i min socialt inkapabla hjärna är "cigg, cigg, cigg, cigg". Alla andra tankar trycks bort. Allt jag vill göra är att röka. Ta en liten paus från allt och känna den sköna känslan av röken som sjunker ner i lungorna för att sen lika lätt slinka upp igen.

Helt omedveten om vad som sker i konversationen och om ifall någon pratar säger jag: "kan jag röka på takterrassen?".

Okej jag har definitivt avbrutit för Harry kollar på mig med en blick som säger "det är lugnt, du behöver inte oroa dig". Louis å andra sidan skiner upp. Han måste ha tänkt samma tanke som jag. "Cigg, cigg, cigg, cigg".

"Självklart, jag visste inte att du rökte. Äter du tacos? Jag hade tänkt börja fixa middag"

"Jag älskar Tacos"

"Louis du kan väll följa me Alva upp till takterrassen och göra henne sällskap, du är ändå ingen hjälp i köket", han skrattar och blinkar åt Louis. Mitt hjärta gråter, dom beter sig verkligen som ett gift par... vilket dom är. Herre gud det här är himlen. Jag är i himlen.

"Wow, så kyckling fylld med mozzarella inlindad i parmaskinka med hemmagjort potatis mos med skysås till betyder ingenting för dig?"

Louis leende sträcker sig över hela hans ansikte medan han fortsätter.

"Kom Alva, vi är tydligt inte välkomna här"

Samtidigt som louis vänder sig om för att gå så tar hans man tag i hans arm och den något mindre mannen snurrar runt så dom stor mittemot varandra. Gröna ögon möter blå ögon med samma kärlek som för flera år sedan. Läppar kysser läppar. Jag står två meter bort och gråter, denna gång bara inombords. Efter 2 timmar i deras delade lägenhet så har jag nu vant mig vid deras gullighet. Iallafall så pass mycket att jag inte längre reagerar utåt genom att skrika eller gråta varje gång de rör vid eller tittar på varandra. Vilket är ofta vill jag tillägga.

"Nu kan du gå"