Kommer aldrig ge upp- Feminism

Kapitel 2

Skramlande ljud hörs från köket. Lagar Tom mat? En underlig känsla sprider sig inom mig, hopp. Med lyckliga steg går jag in i köket. Tom står där inne, inte lagande utan med en öl i handen. Hur dum kunde jag vara? Han skulle aldrig laga mat.
"Är du hemma nu Nicole?!", säger han besviket. "Jag är ju utsvulten!"
Först nu hinner jag låta min blick gå hans ögon. De är rasande.
"Om du var hungrig kan du själv laga mat någon gång!", jag vågar inte låta för ilsken, men känner mig stolt över att jag sagt emot honom.
Men minen jag möter är inte det minsta vänskaplig.
"Jag, laga mat?", skriker han. "Du vet att det är ditt jobb va? Kvinnornas jobb."
Ilskan bubblar inom mig, men jag bara sänker huvudet och går fram till kylskåpet. Tom går utan att säga något ut till vardagsrummet. Nästan all sin lediga tid spenderar han framför tv:n.

Maten jag dukar fram till honom är gjord av rester. I med att jag åt ute i stan trodde jag att han kunde ordna något själv.
"Maten är klar", ropar jag ut mot vardagsrummet.
Ett mummel kommer till svar. Irriterat går jag upp mot mitt sovrum.
"Va?", skriker Tom besviket. "Det här är inte riktig mat!"
Jag blir faktiskt förvånad av hans raseriutbrott på maten. Det var en kanske lite enkel soppa av linser.
"Jag hade inte så mycket att laga ifrån", ropar jag kränkt tillbaka. "Det är gott, jag smakade!"
Jag orkar inte med honom längre. Efter de 2 åren i samma hus med honom har jag blivit svag. Allt han säger sänker mig och jag vågar inte längre kämpa.
"Jag köper online-pizza istället, det här duger inte ens till en hund!", ropar han.
En tår rinner längs min kind, inte av sorg eller sårbarhet. Utan av hat och ilskan.