Kommer aldrig ge upp- Feminism

Kapitel 1

Jag korsar gatan och öppnar min och Toms brevlåda. Några brev från jobbet, lite tidningar, reklam och ett privatbrev fyller den så där lite överfull. De lösa stenplattorna utför underliga ljud när jag går över dem påväg mot vår dörr. En lampa lyser grönt efter jag har tryckt in vår kord. Bredvid trapporna finns en hiss. Vi använder aldrig den efter kraschen. Några tonåringar som efter en fest hade gått in för många i den, och ja det var slutet för dem...

Väggarna över trappan är svagt klottrade eftersom en sur gammal tant två våningar över oss har försökt ta bort dem. Jag undrar om det är det enda hon gör under dagarna, det verkar iallafall som ett fulltidsjobb. Jag går förbi dem två dörrarna på plan ett. I ena lägenheten bor en arrogant kille med alldeles för mycket självförtroende. Han brukar hjälpa tanten att tvätta bort klottret, men hela tiden så målar han nytt bara för att jävlas med henne. Den andra lägenhetsdörren öppnas aldrig. Damen som bor där inne har inte ens stuckit näsan ut genen den. Ingen frågar någonsin efter henne, jag tror att hon har varit bortglömd länge. Jag fortsätter uppåt och tittar ut genom ett smutsigt fönster. På gatan sitter en tiggare. Ganska onödigt faktiskt i med att här i området har man knappt råd att försörja sig själv. De flesta kan inte ens ge bort en enkrona.

Andra våningen är ännu sjabbigare än den första. Halva tapeten är nerriven och dörrarna är så tunna att en hyfsad stark människa skulle kunna bryta sig in där. I båda husen bor par. Ett lite äldre och ett i kanske min ålder. Ingen av dem syns särkilt mycket, men vi alla tycker de är trevliga. Med trippande steg tar jag mig upp för en trappa till. Första dörren ägs av en en ensam gubbe. Ganska hjälpsam faktiskt. Han fixade våra rör i köket härom veckan. Den andra dörren är vår.

En enkel trädörr med namnet Tom Sjölind på.