Sanningen om Jorvik.

Kapitel 4: Utforska lite.

Jag hade sovit utanför stallet, typ som en uteliggare kan man säga. Jag tänkte gå in till Angelbelle men då såg jag rök ifrån stranden. Angelbelle fick vänta, jag började gå och när jag såg båtarna stannade jag. Vad gör de för något? De tog upp några stenar och la dom i påsar. Sen la de ut stora gröna lådor. Då såg jag någon som verkade bekant. Jat såg en luftballong. Som kom hemifrån. Det var antagligen Mattis och hans fru. Jag sprang till stallet och öppna boxen. Då kom killen som visat vart Thomas är. "Dina föräldrar är här, du ska visst hem." Sa han. "De är inte mina föräldrar och jag ska inte dit igen." Sa jag. Han satte sig bredvid mig. "Vilka är det då?" Frågade han. "Mina föredetta föräldrar tror jag." Sa jag. Han flina och skratta lite. "Haha okej." Säger han och går. Jag hade tänkt på smeknamn åt Angelbelle. Annie? Belle? Eller kanske fluffen? Jag log när hon la sin mule på mitt knä. Då kom Mattis in. "Hej Emma." Sa han. "Gå." Sa jag. "Nej, du ska hem" sa han och sucka. "Det är inte mitt hem , det här är mitt hem." Sa jag. "Men" sa han innan jag avbröt honom. "Är det min familj i halsbandet?" Frågade jag. Han var tyst och gick. Timmar gick och jag satt bara där och klappade Annie. "Vad sägs som en ridtur?" Frågade jag henne. Såklart sa hon inget och bara kolla på mig. Jag hämtade hennes träns men inte sadeln. Jag skulle rida barbaka. Jag fick använda en pall. När jag kom upp började jag skritta. Då kom killen igen på antagligen sin häst. "Du är skum." Sa han snabbt. "Tack då." Sa jag och log. "Nej men alltså du bara kommer och rider på Angelbelle vilket är typ omöjligt." Sa han. Jag skrattade. "Får jag veta vad du heter nu eller?" Frågade jag. "Justin." Sa han. "Jag heter Emma." Sa jag. "Jag måste till min privatlektion nu men vi ses." Sa han och red tillbaks. Jag fortsatte upp för en brant och ganska lång backe. När jag var uppe ifrån den såg jag det. Ett slott som såg så magiskt ut. Jag log och kände mig glad som jag fick ny energi. Det glänste och   var helt magisk. Jag fortsatte på vägen upp till en by. Det var fullt med folk och hästar som hade fullt upp. Jag log och kände mig ännu mer glad. Det var en kvinna med blont hår och pösiga kläder som kolla konstigt på mig.

Tjejen med blont hår och pösiga kläder perspektiv:

Är det där Emma Friendstreet. Nej hon skulle ju skyddas från ön och hålla sig borta här ifrån. En slags vind åkte igenom min själ. Vad gör hon här?

Emmas perspektiv:

Jag fortsatte igenom byn. Efter en stund verkade Annie uttråkad så jag började trava. Jag märkte att hon helst ville springa iväg i full galopp så jag fattade galopp. Jag släppte tyglarna och sträckte ut armarna. Hon fick bestämma vart vi skulle. Hon sprang rakt in i skogen och fortsatte snabbare och snabbare. Helt plötsligt kom jag ihåg en låt som jag inte ens kommer ihåg hur jag lärt mig den jag började iallafall sjunga.

"Häng med , häng med

Bortom fjärran land ,där magin finns och blomstrar.

Där hästar har sitt hem.

Vi sjunger en sång om vårt land.

Hästarna är vår religion och vårt liv.

Häng med , häng med , hit till fjärran land där magin är stark."

När jag slutade var vi framme vid en annan by. Annie saktade av till skritt. Vart hade jag fått den låten ifrån? Jag red över en bro och förbi en skum person med en mörk kappa.

Skumma personens perspektiv:

Intressant...

En flicka och en häst som nyss red förbi mig kändes märkliga. Det var något speciellt med henne det förstod jag. "Ursäkta?" Ropade jag efter henne och hon red tillbaks till mig. På nära håll såg jag exakt vem det var , Emma Friendstreet. Hon som inte föddes med krafter fast hennes pappa hade haft en stark kraft.

Hon var lika vacker som sin mamma.

Emmas perspektiv:

Han bara stirrade på mig. "Vad ville du?" Frågade jag. Det var som han vaknade till ur en dröm. "Förlåt mig, jag är Avolon. Trevligt att träffa dig jag har inte sett dig sen du åkte till din nya familj." Sa han. Han visste vem jag var , han borde veta om mina riktiga föräldrar. "Känner du mina föräldrar?" Frågade jag. "Ja, kommer du inte ihåg vad som hände?" Frågade han. "Nej." Sa jag. "Dina föräldrar har varit borta i flera år." Sa han. "Du hittades avsvimmad utanför mitt hus när jag kom hem från mitt jobb kan man säga." Sa han.

"Sen stod det på en lapp att du skulle bli adopterad av Mattis och hans fru." Sa han. "Jag förstår." Sa jag.

Avalons perspektiv:
Jag skulle berätta om magin och om hela sanningen men hon är inte redo att få höra det. Det får vänta. Borde jag berätta att hon har fler släktingar på ön, tex: hennes sysslingar. Nej det får nog också vänta.