Words are never enough {Foscar}

Words are never enough kapitel 1

Jag drar försiktigt rakbladet över handleden, det känns bra. Jag mår bra av det. "Oscar du gör inget du kommer ångra nu va?" Felix låter lite orolig. Jag stannar upp i det jag håller på med, men förmår mig inte att svara. "Oscar vad gör du? Kan du öppna dörren" säger han oroligt. Handtaget trycks ner. Jag kryper ihop till en liten boll och börjar skaka. Jag vet att jag har glömt att låsa, igen. Felix tittar förskräckt på mig. Han sätter sig bredvid mig och vaggar mig fram och tillbaka. "Varför gör du såhär Oscar? Du mår ju inte bra av det" säger han och drar handen försiktigt genom mitt hår. Jag tar tag i Felix tumme och håller den hårt för att försöka lugna mig själv. "Oscar, du måste vara rädd om dig. Du är bara en person. Du har bara ett liv" säger han tyst men bestämt. Jag nickar, jag är bara en person med ett liv. Men ett liv fyllt av smärta och sorg. "Felix jag är trött" får jag fram. Han tittar på mig med en varm blick. "vill du sova?" frågar han. Jag nickar. Han tar min hand och leder mig mot sovrummet. "Vill du sova ensam eller med mig?" undrar han. "med dig" säger jag tyst och slår ner blicken. Han placerar ett finger under min haka och vinklar upp mitt huvud. "du behöver inte skämmas Oscar" säger han. Jag möter hans blick men tittar snabbt bort igen. Han kysser min kind och lägger mig ner i sängen. Han drar täcket över mig och sätter sig på sängkanten. "sov nu gubben, du behöver det" säger han och smeker min kind. Jag tar hans tumme igen. "Kan du ligga bredvid mig?" frågar jag tyst. "såklart" säger han. Han lyfter på täcket och kryper ner bredvid mig. Jag känner mig trygg nu. Bredvid Felix gör jag alltid det. Hans armar lindas runt min midja och jag lägger huvudet mot hans bröst. Hans andetag gör mig lugn. Hela han gör mig lugn. Trots det gråter jag tyst. "Såja gubben, det är okej nu. Jag är här" säger han och kysser min panna. "Andas lugnt Oscar, det är bra nu" Jag försöker göra som han säger, andas lugnt men det går inte. Jag försöker men mina andetag blir korta och oregelbundna. Jag grips av panik. Jag börjar gråta och skaka igen. Felix kramar mig hårt. "Oscar ta det lugnt, få inte panik. Det är bra nu, såja ta det lugnt. Shh det är okej gubben" säger han och drar handen genom mitt fluffiga hår. Han kysser min kind och lägger mig ner. Hans armar lindas återigen runt min midja och jag kan känna hans andetag i min nacke. Han kysser mig en sista gång, i nacken och säger tyst, "sov nu, du måste vila" Jag blundar och försöker somna. Felix djupa andetag gör mig trött. Hans varma kropp emot min får mig att falla in i en helt annan värld.

Felix

Oscars djupa tunga andetag får mig att rysa. Dem är så underbara. Hans små söta läten är så underbara. Hela han är underbar. Han har sovit hela natten utan att vakna för första gången på flera veckor. Jag drar handen genom det fluffiga mjuka håret. Han är så vacker, så fin, så perfekt. Jag kysser honom mjukt på kinden och reser mig försiktigt upp. Han gnäller till och trevar efter min tumme i sömnen. Jag sätter mig på sängkanten och låter honom greppa min tumme igen. Han har inte mycket här i livet. Han är inte stor, han är ömtålig. Man måste ta hand om honom annars går han sönder helt. Han gnäller lite i sömnen och vrider sig, tårarna har börjat rinna ner för hans kinder. Jag stryker honom över pannan och kysser hans kind. "såja Oscar, allt är okej" säger jag lugnt. Han sätter sig upp med ett ryck. Jag kramar honom. "såja gubben allt är bra nu" säger jag tyst och kysser lätt hans panna. Han tittar på mig med rädda ögon. Han är så liten och sårbar. "Kom, vi går ut i köket" säger jag och tar hans hand. Han reser sig försiktigt upp och börjar gå efter mig. "men gubben då" säger jag tyst och lyfter upp honom. Han är lätt som en fjäder. Jag går ut i köket och sätter försiktigt ner honom på en utav stolarna. "Vad vill du äta?" frågar jag lugnt. Han slår ner blicken. "Jag vill inte äta nånting" svarar han tyst. Jag lyfter upp honom i mitt knä. "Du måste äta gubben" säger jag och kysser honom på näsan. Han skakar på huvudet. "Jag är inte hungrig" får han fram. Jag lägger armarna runt hans midja. Han är så smal, han måste äta. "men om du inte äter så blir du hungrig, vill du ha en macka?" frågar jag. Han verkar inse att det inte är någon ide att protestera och nickar tyst. Jag reser mig upp för att göra iordning frukosten. Jag tar fram alla saker och sätter dem på bordet, sedan brer jag en macka och lägger den framför honom. Han tittar äcklat på den. Jag suckar och går över till hans sida av bordet. Försiktigt tar jag mackan och sätter mig bakom honom. "Ta ett bett nu" säger jag lugnt men bestämt. Han gapar och tar ett litet bett av mackan. Sedan ett till. Jag lyckas få i honom nästan hela mackan, det är bra. Han tar försiktigt ett litet bett till men börjar hosta när han ska svälja. "Nej Oscar, andas djupt" säger jag och stryker honom över ryggen. Han tittar på mackan med ett äcklat ansiktsuttryck. Sedan slår han iväg den. Jag suckar, han åt iallafall lite. "Oscar du måste äta" säger jag tyst. Han skakar på huvudet. "Jag vill inte ha mer" säger han bestämt. Jag suckar igen. "Varför inte" frågar jag försiktigt. "den är äcklig" svarar han. Jag ger upp. Han åt ändå lite grann och det är det viktigaste. Han är så fin, men han mår inte bra.
_____________

Hejsan! Detta är en Foscar novell! Som ni kanske märkt. Den ska bli riktigt rolig att skriva. Vi ses!