one letter away ∞ o.m

nionde april

Älskade Oscar,

sekunden mamma ropade mitt namn och orden "du har fått brev", slog mitt hjärta ett extra slag och ett stort leende prydde mina läppar. Det var precis som första gången vi träffades. Jag kan nästan med säkerhet säga att du kommer ihåg exakt hur det gick till, men jag vill berätta i alla fall.

Det var en regnig vårkväll, en dag lik denna. Åh Oscar, jag höll så många hemligheter för dig. Och jag önskar jag kunde säga att vi pratade om det. Att jag erkände allting och att du förlät mig. Men tyvärr. Vi lovade att aldrig ljuga för varandra - precis som du skrev i ditt brev. Skillnaden är att jag bröt det löftet och inte du. Jag har ljugit för dig Oscar. Jag har varit tyst och inte berättat sanningen. Förlåt. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag är fruktansvärt feg som erkänner nu, utan att behöva möta din blick. Bakom ett papper fullt med svarta snirkliga bokstäver, som reser flera mil innan de får läsas av dig, sitter jag och vågar äntligen berätta sanningen. Men jag var för feg för att berätta innan. Jag skäms över min bakgrund och valen jag gjorde innan jag träffade dig och om jag fick chansen skulle jag gjort varenda en annorlunda. För om jag visste att äkta kärlek fanns skulle jag aldrig ha gjort det jag gjorde.

Regnet smattrade mot busskurens tre glasrutor. Kylan bet i kinderna och gåshud klädde mina nakna armar. Jag hade ingen jacka utan bar endast ett tunt linne på överkroppen. Bussen skulle komma om några minuter, men jag hade ändå inget att betala bussresan med. Anledningen till varför jag satt där kommer du få om du väljer att svara på mitt brev. Men jag kan säga att det är den enda anledningen som har en positiv påföljd i mitt förflutna. Det var ju den som fick mig att träffa dig. Du gick smidigt runt vattenpölarna som skapades längst gatan klädd i jeans och en relativt tjock vårjacka. Jag sneglade på dig där du gick. Du såg så fridfull ut. Det var som att ditt stora hjärta lyste igenom kläderna du bar, som att det stod skrivet i din panna att du skulle förändra hela mitt liv. För det var det du gjorde.

Plötsligt stannade du upp och jag var tvungen att höja blicken för att se vad du gjorde. Och det var då det hände - våra blickar möttes. Du kollade med klar blick på mig där jag satt och gömde mig bakom mitt blöta hår framför ansiktet. Jag visste inte om du såg att jag kollade på dig igenom de bruna hårslingorna, men du vek inte med blicken. Du stod som att tiden hade stannat och att världen var vår. Åh Oscar, den blicken du gav mig. Den var så välkomnande. Som att du visste att jag skulle sitta där ensam i den nedklottrade busskuren just i det ögonblicket. För där stod du och betraktade min kalla kropp. Med händerna i fickorna gick du försiktigt mot mig med lätta steg. Och du sa hej. Kan man bli kär i en röst? För jag tror jag blev det. Du erbjöd mig dig jacka med samma mjuka röst och innan jag hann svara hade du placerat den över mina axlar. Dina fingertoppar snuddade min hals och gåshuden som sakta började försvinna kom tillbaka som ett pistolskott. Blodet rusade i min kropp och om jag inte skulle ha haft håret hängandes över ansiktet skulle rodnaden lysa som trafikljus på mina kinder. Du tog fram något ur bakfickan på dina jeans med blicken fäst på mig. Jag petade undan håret bakom örat och la märke till dina muskulösa armar under din t-shirt när du plötsligt sträckte fram en lapp mot mig. Min första tanke var att det var ditt nummer. Att du försökte ragga på mig och ville att jag skulle ringa när du gått. Men när jag med min skakiga hand tog emot den lilla lappen såg jag att det var pengar. En hundralapp som var vikt på mitten låg och solade sig i min handflata. Jag förstod ingenting. Jag hade inte sagt att jag inte hade pengar, jag hade inte sagt att jag inte skulle kunna åka med bussen. Men där stod du och log mot mig när jag förvånat betraktade den vikta hundralappen i min hand. Jag tackade dig tyst och mötte din blick. Ibland när jag tänker tillbaka på den dagen funderar jag på om tiden faktiskt stannade. Jag kunde inte höra regnet som smattrade mot marken eller bilarna som åkte på vägen någon meter bort. Det var bara du och jag och inget annat. Sedan, innan jag hunnit reagera, var du påväg bort. Du gick leendes iväg och jag satt helt stum kvar. Om det inte vore för bussen som sakta kom inrullades på perrongen skulle jag nog ha sprungit efter dig. Men istället skildes våra vägar igen och jag följde dig med blicken så länge jag kunde innan du försvann ur min åsyn.

Förlåt Oscar. Förlåt för att sanningen kommer först nu. Jag förväntar mig inget svar från dig och det är helt okej. Jag förstår att du måste hata mig nu. Och snälla, gör det. Efter ditt brev bröt jag ihop. Jag låg med plågor och panik i min säng och åt inte på hela dagen. Jag låg hemma med kramper i magen och smärtor i bröstet. För jag vet inte om jag kommer klara det här Oscar. Allt skulle vara så mycket enklare om du hatade mig. Jag vill att du ska hata mig. Jag förtjänar det. Tyck att jag är en idiot. Det skulle vara så mycket lättare att vara ifrån dig då.

Men om du bestämmer dig för att svara, ska jag berätta allt. Om du bestämmer dig för att hata mig, kom ihåg att jag alltid kommer älska dig. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och det är dig jag kommer värdesätta högst i mitt liv.

Med all kärlek,
Juni