one letter away ∞ o.m

tjugofjärde april

Kära Juni,

jag förstår ingenting just nu. Borde jag inte hata dig? Borde jag inte vara arg på dig? Är det inte nu jag ska sluta svara på dina brev, ge upp på vårt förhållande och fortsätta leva mitt eget liv utan dig. Jo, det är det. Men du förstår, det är just det jag inte kan. För jag älskar dig bara mer nu. Visst låter det konstigt? Ja. Visst borde jag sluta svara på mina egna frågor i detta brev? Ja. Det är så många saker jag borde känna och tänka på just nu, men jag känner ingenting. Jag är tom. Så himla tom och inte vet jag varför heller, eller jo. Det gör jag. Så jag ljög. Precis som du. Förlåt.

Känslor är överskattade Juni. Varför måste känslor finnas? För att få folk att genomgå en slags smärta som äter en inombords dag efter dag utan botemedel? Det finns inget botemedel för känslor. Jovisst, alkohol skulle ju kunna hjälpa till viss del. Men bara för en liten stund. Man kan inte komma undan smärtan som känslor orsakar. Jag tycker att känslor är onödigt. Jag hade gett vad som helst för att slippa känna någonting igen. För jag är trött på att känna en massa saker som jag aldrig får besvarade längre. Om man är känslosam i bara en sekund så kommer man få ångra det i resten av sitt liv. Så tänker jag. Känslor suger Juni. Bara tänk om känslor inte fanns, så enkelt allt skulle ha vart då. Då skulle man inte behöva fejka ett leende när man mår som värst, för man skulle aldrig kunna må dåligt. Man skulle aldrig behöva vara glad. Allt skulle vara naturellt, normalt.

Åh Juni, jag hade gett alla pengar jag har för att få leva i en sådan värld eller få en spruta med medicin som får mig att sluta känna alla dessa känslor, att sluta vara mänsklig, och du vet hur mycket jag avskyr sprutor. Ärligt talat så hade jag hellre tagit en miljon sprutor utan orsak än att leva en dag till med känslor. För känslor, de verkligen suger. Tycker du inte det? Jag menar seriöst, vad har man dom ens till. De är ju bara onödiga. Man kan inte komma undan dom. Antingen är man ledsen eller glad och om man inte är det så är man tom och det är även det en känsla. Känslor är som ett fängelse som jag försöker att rymma ifrån. Orken till att känna någonting finns inte kvar för mig längre. Men ändå så känner jag någonting Juni. Så ironiskt, tycker du inte det? Vill du veta vad det är jag känner? Kärlek.

För även om jag inte vill det just nu så älskar jag dig så otroligt mycket. Du är skälet till att min värld snurrar runt och i dina ögon så kan jag drunkna. Du får mig att le även när jag inte vill eller har svårt att för det. Jag skulle följa med dig in i evigt mörker även om jag behövt sol för att leva. Jag undrar alltid vad du tänker på när du hör mitt namn, om du tänker på samma sak som jag gör när jag hör ditt. Det jag tänker på när jag hör ditt namn är hur jag kan kolla på dig i en minut och hitta tusen saker som jag älskar med dig. Det finns ingen som du, ingen som får mig att känna något på samma sätt som du. Ingen kan ersätta dig eller kärleken du ger mig. Jag brukar alltid känna mig oönskad, men de enda gångerna jag inte känt mig så det är när jag är med dig Juni. Med dig är jag inte oönskad.

Allt detta har fått mig att tänka på varför jag föll för dig från första början. Jag föll för dig pågrund av alla de små sakerna som aldrig visste att du gjorde. Som tillexempel att du konstant stoppar håret på din högra sida om huvudet bakom, sättet du pratar på när du är stressad och sättet du läser på. Jag älskar att du rynkar på näsan när det är ett ord du inte förstår eller kan uttala. Jag älskar hur du ibland stammar när du är nervös över någonting. Allt detta Juni, det är de små sakerna som jag älskar så mycket. De små sakerna är det som skapar din personlighet och därför älskar jag dem bara mer. Jag vill inte ha hela världens uppmärksamhet, det är ändå bara din uppmärksamhet jag bryr mig om. Din uppmärksamhet och kärlek är allt jag behöver för att må bra. Men jag tror inte att du är redo för att ge mig något av dem två ännu. Jag vet att du inte är det. För den enda som du ger uppmärksamhet nu, det är dig själv. Ingen annan.

Om jag skulle göra en lista över vad som gör mig lycklig skulle det bara finnas en punkt på den; du. Men även om du gör mig så himla otroligt lycklig så får du mig att känna en smärta jag aldrig känt förut. Den är speciell, det är knappt så att jag kan beskriva den. Sorg, besvikelse, upprördhet, mental och psykisk smärta och så mycket mer blandat i ett. Du är alltid min första prioritering, du är det första jag tänker på när jag vaknar upp på morgonen. Jag kommer alltid att välja dig först, och vet du vad? Det suger det också. För nu har jag lärt dig att jag kommer på andraplats. Nu har jag lärt dig att du är den som ska prioriteras, att mina tankar inte är lika mycket värda som dina är. Jag är värdelös jämfört med dig. Det är den ledsna sanningen Juni, inte all den andra skiten som du har matat i dig. Det är därför du gjorde som du gjorde, för att jag är inte lika viktig. För jag kommer alltid på andraplats. Det är så det är, eller hur? Jag är inte lika bra som dig, det vet jag att jag inte är. Men det är det som allt detta egentligen handlar om. Jag är inte bra nog. Det är bara du som är bra nog. Inte jag och det kommer jag aldrig att bli heller. Hur många gånger du än säger att jag är det och att det var ditt misstag baby, så kommer jag aldrig vara bra nog. Men det är inte det värsta. Jag är okej med det. Jag är okej med att inte vara bra nog för dig. För du älskar mig, även om jag är helt dum i huvudet och värdelös så säger du att du älskar mig. Jag vet inte om det faktiskt är sant men åh vad jag hoppas att det är det. Allt detta är okej Juni, för herregud vad jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att det väger upp för dina misstag.

Vi accepterar kärleken vi tycker att vi förtjänar så tydligen så tycker du väl att du inte förtjänar min kärlek. Men åh älsklingen min, det gör du. Om något så är det jag som inte förtjänar din.

Med kärlek,
Din Oscar