one letter away ∞ o.m

tolfte april

Kära Juni,

jag vet egentligen inte hur du trodde att jag skulle reagera på det här. Men älskade Juni, jag tänker inte bli arg på dig eller döma dig för beslut du gjort tidigare i livet. Jag bryr mig inte om vilka misstag du gör, hur många dem nu än är. Vi alla gör misstag och beslut vi kommer att ångra någon dag. Jag har gjort många. Det enda jag bryr mig om Juni, det är dig. Jag bryr mig inte om vilka beslut som tog dig till busskuren den dagen, jag bryr mig bara om att du satt där den dagen.

Dina ljusbruna ögon som du gömde bakom några hårslingor var så vackra att jag inte trodde jag skulle kunna slita bort blicken ifrån dem. Jag tror att jag visste att jag skulle älska dig redan då. Om du bara visste hur vacker jag tyckte och tycker att du är Juni.

Kommer du inte ihåg vad jag sa till dig när jag drog med dig upp ovanför vattenytan den dagen? Jag sa att jag alltid skulle älska dig Juni. Mina känslor för dig kommer aldrig blekna. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Även om du gör ett misstag eller två. Det vi har är riktigt Juni och riktiga saker ger man inte upp på. Du är den första jag känt någonting för på detta sättet. Jag hade offrat mitt liv för dig Juni. Det är mitt jobb att skydda dig och rädda dig från allt, precis som jag gjorde den fruktansvärda dagen. Jag ber om ursäkt för att jag påminner dig om det här, men jag vill att du ska veta hur den dagen kändes från mitt perspektiv.

Vi var hos din halvbror den dagen. Han skulle jobba så det var bara vi hemma. Du insisterade på att vi skulle gå till stranden och bada, du ville visa mig din nya bikini som du var så stolt över. När vi kom till stranden så beslutade jag mig för att sola, men du ville bada. Det var tomt där, det var bara vi. De andra var säkert vid den större stranden som låg drygt hundra meter bort. Du skuttade fram till vattnet, du såg så glad ut. Du skrattade högt.

Jag beslutade mig för att bada med dig ändå, det kändes rätt att göra. Så jag gick ner mot vattnet med blicken ner i sanden. Sanden var stekhet. Sen hörde jag bara hur något slog till mot vattenytan och gav ifrån sig ett plumsande ljud. När jag kollade upp var du borta. Paniken spreds inom mig på en millisekund. Jag sprang ner i vattnet och dök under, jag kunde inte hitta dig. Jag letade efter ditt vackra ansikte, din arm, vad som helst. Men jag kunde inte hitta dig.

Tanken slog mig att kanske en ström tog tag i dig och svepte ut dig längre till havs, så jag simmade ut så långt jag kunde. Jag dök ner längre i det bräckliga vattnet, letandes efter dig. Det kändes som om mitt huvud skulle explodera, men jag dök bara längre ner. Jag gav nästan upp. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att berätta för din halvbror att du var död, att du hade drunknat. Att allt var mitt fel. Jag var skälet till att du dog.

Tillslut såg jag din lilla kropp sjunka ner till havsdjupet. Så jag simmade så fort jag kunde ner till dig. Jag låste min hand runt din kropp och drog med dig upp till vattenytan så snabbt jag kunde. Jag använde alla mina kunskaper sen simlektionerna som vi haft när vi var mindre. Väl uppe på stranden så lyfte jag upp dig och sprang upp med dig till våran plats. Jag la ner dig på handduk. Dina läppar var isblå. Jag la dig i sidoläge. Tillslut började du hosta upp allt vatten du svalt.

"Oscar", viskade du.

Dina blåa läppar rörde sig knappast. Du skakade trots den stekande värmen.

"Det är okej Juni, jag är här nu", mumlade jag och drog bak en hårslinga bakom ditt öra.

Du la ditt huvud i mitt knä. Jag strök min varma hand mot din iskalla kind och du greppade tag om den.

"Kan vi bara stanna här Oscar? Bara en liten stund?", frågade du mig med en darrig röst.

"Vi kan stanna här så länge du vill", du nickade svagt. Du såg ut att frysa så jag svepte filten över din kropp. Ett brett jag prydde din högra kind från vad jag tror var en sten du skar dig på under vattenytan.

Jag ville inte ens tänka tanken. Tanken om att jag nästan förlorade dig, min älskade lilla Juni. Aldrig vill jag vara så nära att förlora dig igen. Aldrig.

Med kärlek,
Din Oscar