You Don't Know Me ☼ a.i. (sv)

28

JENSEN FUCKING ACKLES!! BAE

~~~

Det var som om någon tryckte ner mig i vad jag än satt i. Något tryckte mig på bröstet. En känsla av instängdhet trängde sig på mig. Jag öppnade snabbt ögonen när jag hörde någon gå in i något.

"Fan, Jack! Var du tvungen att ställa den här?!" svor han. "Och varför fixade du inte en glödlampa som lyser lite bättre?"

"Amen förlåt då, mr. perfekt." man kunde nästan höra hur han himlade med ögonen. "Det här var inte direkt min idé, om det är det du försöker säga."

Mina ögon hade inte vant mig vid mörkret, men det kändes som de visste att jag var vaken. Det var precis som om de hade läst mina tankar, för precis då tändes en svag glödlampa i taken. Mina ögon tog en liten stund för att vänja sig vid ljuset, även om det var relativt svagt.

"Ta hand om henne." sa Alex med ett elakt tonfall i rösten. Det fanns inte en chans att Jack skulle 'ta hand' om mig på ett trevligt sätt.

Äntligen fick jag en idé om hur jag satt. Jag var satt i en hård trästol med armstöd. Fuktiga rep höll fast mig runt handlederna, vristerna och halsen. Repet satt tllräckligt löst för att jag skulle kunna vrida på huvudet, men inte tillräckligt löst för att jag skulle kunna sträcka på mig eller luta mig fram.

Jag kunde bara se Jack's siluett tack vare att den svaga lampan var bakom honom, men jag lyckades se att han stod med ryggen mot mig. Han stod framför ett skåp på golvet. Det som skrämde mig mest med skåpet var att något brunt hade runnit över kanterna, mer på golvet.

~~~

"De skulle aldrig göra något sånt." sa Ashton frustrerat och satte händerna för ansiktet.

"Ash, det är inte ens säkert att de var dem. Du vet ju vad som finns där ute." sa Calum och satte en hand på hans axel sympatiskt.

Luke stirrade ut genom fönstret, utan att göra någonting över huvud taget. Det såg nästan ut som om han skulle börja gråta. "Vi ska hitta dem. Vad som ens krävs."

"Och helst innan nyår." lade jag till.

En tystnad föll över gruppen. Det var som om himlen hade blivit gråare på några minuter.

"Vad gör vi om de har åkt tillbaka till USA?" tonen i Luke's röst gjorde mig orolig.

"Omöjligt. Det skulle stå grejer på Twitter om de lämnade landet, speciellt när de gäller era flickvänner." sa jag och drog en hand genom mitt nyligen färgade blåa hår.

"Kul, då har vi bara 7,7 milljoner kvadratkilometer kvar." suckade Calum.

~~~

"Hur känns det då, Lindsey?" sa Jack, fortfarande vänd från mig. "Och svara inte, för jag vill inte ha ett svar."

Jag blev genast förvirrad av hans logik, men jag vågade inte ifrågasätta honom.

Ett rivande ljud hördes och han vände sig om. Han gick mot mig med bestämda steg med en rulle silvertejp mellan händerna. Jag kände hur min rädsla syntes genom mina ögon, för så fort vi fick ögonkontakt flinade han.

"Jag skulle inte ens försöka skrika om jag var dig." sa han simpelt och kom ännu närmare mig.

Jag försökte trycka huvudet ännu längre bak i stolen, fast det gick uppenbarligen inte. "J-Jack.." fick jag fram.

"Schh.." sa han och satte ett finger över min mun. "Ingen kommer höra dig ändå."

Paniken sköljdes långsamt över mig. 'Ingen kommer höra dig ändå.' citatet gick genom mitt huvud flera gånger om. Var var jag egentligen? Vi kunde inte vara kvar i sydney, trodde jag iallafall.