Olikheter attraherar 🔛

två

Solens strålar nådde precis över bergstopparna och hönorna kacklade för att väcka alla varelser i närheten. Selorah vaknade med ett ryck. Mardrömmar igen. De hade blivit så vanliga nuförtiden att hon kunde händelserna utantill. En man som knivhögg hennes mamma, den mörkklädda kvinnan med den sorgsna blicken som såg ut att ha tappat lusten för livet och hade lika gärna kunnat ge bort sin själ till själva djävulen. Hennes armar var taniga med flera rivmärken i rad efter varandra. Hon kunde höra att den långa damen viskade något till hennes mamma, Eileen, som visade tecken på en hjälplös blick men också grov ilska. 

Selorah hade aldrig riktigt förstått vad drömmen betydde men samtidigt vågade hon inte fråga sin mamma. Hon hade hört. Kvällarna hennes mor satt och snyftade tyst för att inte väcka henne. Hon var hennes allt. Hon hade inget mer. Det enda hon hade blivit talad för, var att världen utanför var ond och att hon aldrig skulle lita på någon helt och hållet. Människor hade flera sidor. Sidor som de inte visade i början.

Efter deras dagliga hemmalektioner om magi hade de ätit en ganska tragisk lunch. Tanken hade varit att deras soppa skulle bli god, men eftersom de istället dansat till deras favoritlåtar hade soppan kokat över och hela spisen hade blivit täckt med broccolisoppa. Båda hade skrattat åt det och försökt göra det bästa över situationen och dagen flöt på. Till slut hade solen tröttnat och var på väg neråt, vilket ledde till deras favoritdel av dagen, solnedgången!

Eileen satt på den stora bekväma stenen där den guld färgade skuggan sken över på grund av den ögonsköna soluppgången. De brukade alltid sitta vid högsta klipporna och bara njuta av tystnaden tillsammans. Fåglarna brukade sjunga innan de lade sig efter att solen bleknade bort. Det hade varit de. Merton och Eileen. Det mest oväntade paret. De som alltid hade bråkat över varje liten grej, alltid trott att de hatat varann, men bakom blickarna, orden och varje beslut fanns det något speciellt. Det fanns en slags närvaro. Det var bara de och bara de som förstod. Snabbt skakade Eileen på huvudet för att vifta bort tankarna. Nu var det hon och hennes dotter. Det var bara de. Ingen mer. Hon strök sakta bak ett lockigt hårstrå från Selorahs ansikte för att göra det lättare för henne att se. Hon hade fått Mertons ögon. De varma, hjälpsamma bruna ögonen. 

- Mamma, kan jag fråga dig en sak? sa Selorah sakta medans vinden blåste svagt och hennes gula sommarklänning viftade smått. 

- Klart du kan, mitt hjärta, svarade Eileen mjukt. Hon mötte dotterns ögon återigen. Selorah tvekade först och började hålla på med sina naglar.

- Ehhm. Alltså jag har drömt på sistone. Ganska konstiga drömmar, började hon. Eileen nickade och bad henne fortsätta.

- Och lixom jag undrar vad de betyder, fortsatte Selorah tveksamt. 

Precis innan hon hann börja med innehållet av drömmen hörde de en bekant röst. Den gamla kvinnan gick sakta med sin käpp i handen. Runt huvudet hade hon knutit en röd scarf och hon bar en gammal grå, stickad kofta. Hennes leende kunde lysa upp en hel gård, så härlig hon var. Eileen kramade om Selorah och bad henne att spara det till senare, reste sig sedan upp för att hälsa på Mrs. Alda som räckte fram en korg med härligt doftande mat. 

- Tack så hemskt mycket Alda, du vet hur mycket vi uppskattar din mat, sa Eileen. Mrs. Alda log glatt.

- Ni är de enda grannarna jag har, klart att jag hjälper er. Hur är det med tösen? svarade hon. Selorah sprang fram och kramade om Mrs. Alda hårt. Hon berättade hur mycket hon saknat henne under månaden. Alla tre fortsatte in mot deras stuga för att fortsätta prata ikapp sig efter all tid de varit ifrån varann.

-

- MERTON! Du lyssnar på vad jag säger! Frågar du om tjejen en gång till så lovar jag att jag slänger ut dig ur huset! skrek en rasande Tauren Forest. Merton svarade med en diskret blick och reste sig upp.

- Pappa, jag har all rätt att veta!  Berätta för mig varför Eileen inte är här längre! Och dessutom vill jag inte gifta mig med Belvina Black! svarade Merton hysteriskt.

Båda blev tysta när Mertons bror, Wedrick dök in i rummet med tunga steg. Han flyttade sig sakta fram till Merton, nära. Så nära att Merton kunde höra honom andas. Sedan viskade Wedrick:

- Obliviate.