Olikheter attraherar 🔛

fyra

Dolorem. Så kall, så känslolös. En ond skapelse. Vilken mäktig varelse. Vilken sorglig varelse. Hon var de mörka molnen under en solig dag, hon var åskan, vinden och mörkret. Det fanns dock något vackert i det, för även om hon ansågs som en dålig individ, lyckades hon alltid få medhjälpare och följare utan några problem.

Selorah hade frågat Eileen om hennes dröm, vilket hade lämnat henne häpnad. Hon hade gett Selorah en djup kram och det enda hon hade sagt var:

- Förlåt mitt hjärta, för att du behövde vittna det där. Scenen är den värsta, bland alla mina dåliga minnen. Tänk inte på det mer, allt är okej nu.

Därefter hade dagen fortsatt som vanligt, med magiskola hemma om Potions och Charms. Selorah påminde Eileen mycket om Heylié, hon var som en tröst för hennes bortgång. Deras attityd var mycket lik, båda var modiga, självständiga och hade starka åsikter. Båda såg till så att det var rättvist och det kanske var därför Eileen hade börjat lära ut franska till Selorah. Hon var en tröst. Hon var värme.

När nattens mörker hade krypit fram och båda låg i sina små mysiga träsängar med mjuka madrasser, började tankarna hemsöka Eileen om igen. Hon behövde verkligen få bort de. De handlade om kvällen hon blev skadad. Stämningen hade varit lugn från början, men när Eileen började upptäcka Mertons kommentarer om Muggleborns blev hon skeptisk, men när han hade nämnt att han var rädd, blev hon riktig orolig. Deras sista kram, vid den stora porten. Eileen rös och tänkte på hur vackert men sorgligt det lät. Allt hade brutit samman, under stunden när hon hade känt den vassa kniven trycka, hårt inom henne. När Merton lät henne falla till marken hade hon sagt sina sista ord med ett besviket uttryck.

- Så allt handlade om hämnd tillslut alltså?

Hon hade blivit sviken av sin närmaste vän, sin andra halva, sitt allt. Händelsen efter det, kom hon inte riktigt ihåg, men hon hade vaknat mitt i skogen i mörkret och hade legat vid en stor ek. Rösten hade låtit mer som en hes viskning men, kvinnan som stod framför henne var klädd i en svart kappa och i hennes svarta hår, satt vackra mörka fjärilar. Det hade varit en okänd, men hjälpsam dam. Armarna hade varit taniga och hennes ansikte var uttryckslös.

- Kan du röra på dig? hade hon frågat tyst.

Eileen hade lagt märke till att hennes vita klänning var lika ljus som förut, inte en enda blodfläck syntes. Hon hade kollat tacksamt upp mot kvinnan och frågat hur hon någonsin skulle kunna tacka henne. Men hon hade inte sagt något först men därefter öppnade hon munnen för att säga:

- Ditt barn lever. Men jag behöver liv. Jag behöver åtta år av din livstid.

Eileen som hjälplöst hade tänkt på att hennes dotter behövde henne under hennes uppväxt, ville först inte ta beslutet, men åtta år var väl inte så mycket? Därefter hade kvinnan tagit fram sin trollstav, dragit ur en slags skimrande glitter ur Eileens hjärta och lagt det i en liten burk.

Eileen vände sig och vred och kunde fortfarande inte sova. Hon lade märke till att Selorah inte heller hade somnat.

- Mamma, kan du berätta hur du kom hit till vårt hus? frågade hon trött.

Eileen log varmt och nickade mot sin dotter.

- Jag hade som sagt fått hjälp av en kvinna, och därefter var jag utmattad, så jag tänkte på en varm, fin och trygg plats och Apperated hit. Det var en unik upplevelse men du kommer att lära dig hur man Apperate när du blir äldre, berättade hon entusiastiskt.

- Vad hände sedan mamma? frågade Selorah förtjust.

- Jag flyttade in i huset, eftersom det var öde. Några veckor senare träffade jag tant Alda som hjälpte mig under förlossningen. Du var så vacker, log redan under dina första minuter, sa Eileen kärleksfullt.

- Åh mamma, du är så stark. Jag hade aldrig klarat mig själv utan dig, svarade Selorah.

Det hoppas jag också, att du aldrig behöver klara dig utan mig, for det genom Eileens huvud. 

- 

Heeeej allesammans hoppas ni mår super! Jag älskar verkligen hur Eileen är som mamma och detta kapitlet berättar mer om backstoryn för kvällen incidenten skedde. Om ni tyckte om kapitlet kan ni jättegärna rösta, det betyder en hel del <33

pöss,,