Olikheter attraherar 🔛

fem

Kära Merton Eric Forest,

Vart ska jag börja? Under de senaste månaderna vi umgåtts har jag varit gladare än någonsin förr. Varenda liten stund med dig har varit och är så himla uppfriskande och du ger mig energi, oavsett vilket humör jag är på. Ibland har det varit tufft, ibland enklare, men jag vet att du alltid kommer finnas där för mig när jag faller, och jag kommer göra likaså för dig. 

Kommer du ihåg vår första faktiskt "normala" konversation? Vi hade kvarsittning hos Madame Lioré, vilken lustig kvinna. Vi båda var ganska uttråkade, men när jag insåg vad du höll på med kunde jag inte hålla mig för skratt. Det var riktigt modigt av dig att släppa en Dungbomb under hennes skrivbord, även om vi fick en veckas extra kvarsittning efter det. Jag känner hur töntig jag måste se ut medans jag skriver, för jag sitter med ett stort, töntigt leende  på läpparna. 

Iallafall, så behöver jag berätta en grej. Du har fått mig att skratta mer än någon annan sedan Heylié och jag är verkligen tacksam att ha dig i mitt liv. Nu kommer det finnas någon annan i vårt liv. En miniversion av oss. Jag har diskuterat med mamma och hon höll med om att jag borde ta ett år för att pausa och ta hand om varandra. Vi kommer bli föräldrar. Vi kommer bli en familj. 

tusen kramar,

Eileen Jolie Forest <3

Tårarna rann sakta ner för kinderna och Merton undrade om de inte snart skulle ta slut. Han hade fått syn på det skrynkliga kuvert under den stora stenen vid deras port förut. Hur hade han missat detta förut? Av alla gånger han gått förbi här, hade han inte brytt sig tillräckligt om att titta ner, då han nästan alltid varit nervös över hur situationen hemma hade varit för dagen. Vissa dagar var allt lugnt, inget bråk, andra dagar var det slagsmål och skrik. 

Frustrerat sprang han in till sin pappa med all ilska inombords samlat i hans knytnäven. 

- FAR! skrek han högt medans han kände hur öronen kokade och tårarna brände bakom ögonen. Hans pappa satt avslappnat vid ett fönster och betraktade fåglarna som sjöng, med en rökpipa i munnen. Det långa håret han hade haft för några år sedan hade börjat bli ljusare och även skägget hade blivit grått. 

- Jaa, Merton? svarade Mr. Forest sakta och arrogant. Han vände sig och mötte Mertons blixtrande pupiller och illröda ögon.

- Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du vakna varje dag och tänka att du är en bra person? Du har förstört varje lycklig stund i mitt liv sedan jag föddes, bara för att du "kände för det". Jag önskar att jag hade haft en pappa som Neiven Holmes. Han bryr sig mer om mig än vad du gör! kastade Merton ur sig. 

- Du ska inte tro något för just i denna stunden hatar till och med Neiven dig! Du vet inte vad du har gjort, allt är ditt fel, svarade Tauren, mer självsäkert och manipulerande denna gång. Merton gav honom en frustrerad blick men han visste djupt inom sig att det han hade sagt stämde på något sätt, även om han inte hade något starkt minne av de senaste årens händelser. 

Allt hade varit så oklart, men det var inte det som var det värsta. Ingen hade velat ge honom svar på någon av hans frågor om Eileen. Alla i området trodde att han, Merton Forest hade gjort illa Eileen, men Merton hade absolut ingen minnesbild av något liknande. Det enda han kom ihåg var deras sista kväll tillsammans.

 Varje gång han tänkte på det såg han framför sig hur de hade promenerat längs en smal stig i skogen medans solen sakta åkte ned och försvann ur horisonten. Efter det blev allting svart. Plötsligt slog tanken till honom. Tänk om de hade rätt. Varför skulle alla dessa människor anse honom som en farlig person om han var oskyldig? Tänk om. Tänk om han faktiskt hade skadat henne?

- 

Glöm inte att rösta ifall ni tyckte om kapitlet, skriv gärna ner tankar också i kommentarerna, 

kram.