Peter pan

100 1 1
                                    

Hej! Tack för att du läser! Jag måste bara säga att det blir bättre! Början kan verka ganska dålig, speciellt eftersom att jag byter från nutid och efter tid men det gör jag inte med mening. Jag tappar läsare efter första kapitlet så jag tänker bara säga till er att fortsätt läs! Det blir mycket bättre! Jag utvecklas ju under tiden jag skriver detta.

Ugh, ibland var det verkligen jobbigt att ha långt hår. För det var alltid i vägen. Jag ville egentligen klippa mig men min idiot mamma ville inte det. Jag var 16, så jag borde fått välja hur mitt hår skulle se ut själv! Jag längtade verkligen till dagen jag flyttade hemifrån.

- Wendy! Skrek mamma. Jag orkade inte, vad ville hon nu? Kunde någon bara ta mig härifrån? Så långt bort från mina skit föräldrar som möjligt.
- Ja? Svarade jag irriterat. Hon ville säkert bara säga åt mig att göra läxor eller något, vilket jag redan gjorde.
- Kom och plocka ur diskmaskinen!
Kunde hon inte göra något själv? Direkt efter jag lagat mat så ska jag plocka ur diskmaskinen också? Vad var det med min mamma. Jag gjorde ju allt jobb här hemma?
Mina armar kändes tunga och trötta efter jag hackat gullöken, tro mig det var jobbigt. Iallafall för mig. Pappa hade länge nu försökt få mig att gå ut och jogga men vad var vitsen? Vad skulle jag med muskler till i dagens samhälle?

När jag plockat ur diskmaskinen gick jag tillbaka till mitt rum. Jag öppnade fönstret så snabbt som möjligt för att få lite frisk luft. Bara genom att andas in den friska luften blev min dag helt perfekt, mitt hem är helt stökigt och det är dåligt med luft. Mina föräldrar gör ingenting förutom att sitta framför tvn, dom hade inte ens jobb. Anledningen att dom inte hade jobb är för att vi är rika så mamma och pappa kunde gå i pension tidigt. Vilket inte jag gillade.

Jag satte mig på fönsterkarmen och tittade ut. Även fast vi bor på fjärde våningen var jag inte rädd. Fyra våningar ner kändes inte super mycket. Jag hade ändå inget att leva för så varför vara rädd. Ibland kändes det verkligen som att livet suger. Som om jag bara skulle ta det där lilla steget ut från balkongen, jag säger inte att jag var självmordsbenägen eller något. Jag fattade bara inte vitsen med livet. Det enda jag gjorde var att läsa bok efter bok efter bok. Jag hade nog läst flest böcker där jag är bodde om jag ska vara ärlig.

Mina favorit böcker var sagoberättelser, och romaner. Kärlek var något jag älskar att läsa om, även fast jag inte riktigt hade haft ett förhållande.

Nästa dag

Jag sprang upp för trapporna då jag börjat gå senare än vanligt. Egentligen brukade jag gå hem direkt efter skolan men nu kom jag hem lite senare eftersom att läraren behövde prata med mig. Hur som helst så var mina föräldrar borta också, dom var alltid på någon konstig fest hos grannarna på Torsdagar. Eftersom att jag var ensam barn så kunde jag göra vad jag vill på Torsdagar, oftast brukade jag baka något men idag ville jag bara läsa.

När jag går in i mitt rum så ser jag att jag glömt fönstret öppet på glänt, hur kunde jag göra det? Frågar jag mig själv samtidigt som jag skrattade till. Jag gick så fort jag kunde mot fönstret eftersom att kylan hade spridit sig över hela rummet. Precis när jag skulle stänga fönstret hörde jag en röst bakom mig.
- Du hade inte tänkt att stänga fönstret va?
Jag stelnade till, det är någon bakom mig. Jag kommer dö var det första jag tänkte. Egentligen skulle jag inte brytt mig i vanliga fall men det var något med den rösten, något som spred negativitet. Jag var nästan rädd för rösten. Vilket inte är så skumt. Men jag brukade inte vara rädd för saker.

- Vem fan är du, gå för i helvete, svarade jag på hans konstiga kommentar. Jag vände mig inte om eftersom jag inte ville se killen. Det hördes på rösten att det var en kille, det kan ju vara en tjej med mörk röst förstås. 
- Gud vad du ska hålla på att tänka, sa rösten.
Eh va? Vad menade han? Han var väldigt skum. Var det konstigt att jag tänkte om en främmande kille skulle komma in i mitt rum?
- Nja i för sig.
Kan han sluta svara på mina tankar? Hur kan han ens veta om att jag tänker? Eller jag står dock knäpp tyst men ändå.
- Vem är du?
- Gissa
Herrgud jag orkar inte med massa gissningslekar.
- Säg bara vem du är.
- Peter heter jag, Peter pan.
Mitt hjärta stannade till för en sekund. Peter pan? Var han dum i huvudet? Jag behövde trycka tänderna mot varandra för att inte börja gapskratta. "Peter pan" det var det sista jag trodde han skulle säga.

Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag som stod blixt stilla var nu intryckt mot killens famn. Jag ville göra motstånd men orkade inte. Varför skulle jag göra motstånd? Det var ju inte direkt som att jag ville leva med mina grisiga föräldrar. Han lyfte upp mig på fönsterbrädan. Även fast inte riktigt brydde mig om livet fick jag en liten panik kick. Vad gör han? Ska han ta livet av mig? Varför är hans famn så mjuk? Hans famn borde väl vara hård om han är en kidnappare? Han gick med långsamma steg på fönsterbrädan.
- Hahah jag kommer inte mörda dig jag lovar. Sa han.
Nu läste han mina tankar igen? Varför bara varför?
Innan jag han tänka klart hoppade han.
Jag skrek, skrek så högt jag kunde. Tills Peter pan lade sin hand över min mun och jag vågade öppna ögonen. Jag flög. Jag flög!
Lyckan i kroppen var ofattbar!

Hej! Hoppas ni gillar första kapitlet. Som ni kanske märker gick det väldigt fort på slutet men jag tänker inte dra ut på det så länge. Boken börjar ju på riktigt när hon är i Neverland.

Älskade Peter panWhere stories live. Discover now