Älskade Peter pan

Kapten Krok

Detta kan vara min grund pinne. Tänkte jag. Som en grund pelare, utan den så rasar allt.

Efter ett tag hade jag byggt en liten koja. Inte så mysig dock. Den var gjord av massa pinnar som låg lutade mot varandra. Golvet var granris för att värma lite. Nu är det bara att klura ut hur jag ska få mat, tänkte jag. Jag kunde inte leva på blåbär, fanns det något fiskenät eller något liknande? Vad hade jag gjort? Var jag helt dum i huvudet. Såklart jag inte kan klara mig. Inte i skogen utan värmande kläder. Inte ensam. Inte utan mat. Ugh varför skulle Peter dra. Han har säkert inte dragit ens. Han följde ju efter mig förra gången. Han gömmer sig säkert bara.

När jag rest mig upp gick jag tillbaka till sjöjungfru sjön. Inte för att prata med dom dock, utan för att kolla in det stora skeppet därute. I boken hade det funnits någon kapten krok, men han var väl bara fake va? Han verkade ju helt galen om man säger så hahah. Det var någon konstig krokodil som jagade honom med också.
När jag kommit fram till stranden (vilket var platsen närmast skeppet) såg jag kapten krok sitta på någon stol. Jag kollade på honom, han skulle behövt lite skin care. Hans hud ser alldeles sträv ut, och jag stod kanske 500 meter ifrån honom. Efter ett tag av stirrande stirrade han tillbaka. Han gjorde några skumme gester till de andra piraterna. Jag ville nästan att han skulle komma och tillfångata mig. Då kunde jag se om Peter brydde sig om mig eller inte. Om inte var jag körd, men livet sög ändå så vem bryr sig.

Skeppet började åka närmare mig. Jag satte mig lugnt ner i den mjuka vita sanden. Även fast ön var alldeles knall grön och full av växtlighet kändes det ändå som om jag levde i en sopphög. Den ända stunden den känslan försvunnit hade varit den stunden jag var med Peter. Innan jag visste ordet om det så var skeppet nära och jag började gå mot det. Skeppet kunde ju antagligen inte gå i land så jag hjälpte till lite.  

"Tja, har ni saknat mej eller?" Sa jag med ett flin på läpparna.
"Så du är Peters flickvän?" Svarade Krok.
"Euw nej aldrig Peter är super ful (lögn)".
"Jag vet. Hur som helst. På en skala på 1-10, hur mycket hatar du Peter pan?!"
"9 kanske. Han lämnade mig ensam i en skog, två gånger. En av gångerna hittade han mig men han har inte kommit tillbaka än". Svarade jag.
"Typiskt Peter" svarade Krok med irriterade ögon.
Jag undrade varför dom inte kastade in mig i en bur men jag hade ju gått dit frivilligt så dom tyckte väll att jag inte skulle gå ut.
"Så, läget?" Frågade jag med en listig blick.
"Bra, kom" svarade han och tog tag i min arm.
Han drog in mig i hans hytt eller båtrum eller vad det heter.

"Jag har något att berätta för dig, något som kommer förändra din syn på Peter. Jo det är så att en gång i tiden var jag och Peter bästa vänner, vi var bröder. Kanske känns konstigt eftersom han ser ut som 16 och jag ser ut som 40 men vi är lika gamla. 472 år. Tiden går fortare här förstår du. 1 år är som 2 år här. Aja hur som helst. Vi är bröder, vi har samma mamma och samma pappa, men dom dog för 394 år sedan. Båda två samtidigt. Jag och Peter levde ett vanligt liv (på den tiden) men en dag fick Peter ett skumt brev som berättade hur man flög. Så han flög. Han flög och följde en karta som gjorde att han upptäckte neverland. Han kom sedan tillbaka och hämtade mig, utan att fråga om jag ville följa med. Jag levde här i kanske ett år innan jag ville tillbaka, vilket han tillät. Men 24 år senare så kom han tillbaka och hämtade mig, mot min vilja. Jag gjorde allt för att inte behöva följa med. När jag kom dit fick jag syn på alla andra som han kidnappat. Peter gjorde oss till slavar. I många många år. Han torterade oss, men en dag glömde Peter att spänna fast låset på handbojorna och vi flydde. Vi flydde till en öde båt och ja. Nu kallas vi piraterna. Peter tog dig hit för att få en fru. Jag frågade sjöjungfruna. Dom talar alltid sanning. Dom sa att Peter kände sig ensam och behövde någon han kan umgås med när han är ledsen. Han tog dig hit eftersom han vet hur lätt du har att tro på saker. Det vet jag också, det är därför du gick på den här löjliga historien. Hahah tönt" sa Kork samtidigt som han höjde sitt svärd. Han skulle precis hugga av mitt huvud när Peter hoppade in från ett fönster och tog tag i mig. Han flög iväg med mig. Han hade räddat mig.
"Är du okej?" Frågade Peter.
Jag kände hur mycket jag darrade jag kunde knappt bära mig själv. Vad hade precis hänt? Jag som precis tyckt att Krok var så snäll, jag var nästan påväg att börja gråta. Peter älskade Peter. Jag kollade upp på honom och kände en tår rinna ner för min kind. Peter höll om mig hårt.
"Så så, du är trygg nu" sa han lugnt.

Hej! Jag är stolt över att kapitlet blev exakt 900 ord. Hoppas ni gillar denna del! Sorry för att det är så himla mycket twistar hela tiden! Men jag gillar det gahah. Aja hejdå! Sov gott.