Älskade Peter pan

Peters skämt

Behövde han vara så bra på att ljuga? Tänkte jag samtidigt som jag kände något blött rinna ner över min axel. Grät han? Vafan sluta vara så bra skådespelare. Jag ville bara sluta krama honom och be om den verkliga historien men han kändes så, det kändes som om han talade sanning. Jag ville inte förstöra ögonblicket heller eftersom det var den första kramen Peter gett mig. Hans kropp var hård och muskulös och jag vet inte, den gav mig en speciell värme.
"Hahah" hörde jag Peter skratta. "Trodde du på mig? Hahahahha" fortsatte han.
"Ja du e ju sjukt bra skådespelare" svarade jag något förvirrad.
Peter fortsatte skratta. Jag trodde att han skämta men när han faktiskt gjorde det var det inte lika roligt. Peter började gå mot ett träd.
"Vart ska du" frågade jag småirriterat.
Peter gick fram till mig och tog mig runt midjan. Jahopp dags att flyga igen. Tänkte jag. Men Peter började inte flyga han stod bara där.

"Jag tog dig hit eftersom du hatade ditt liv" sa han innan han flög iväg med mig. Det var sant men varför just jag. Det finns ju säkert hundratals flickor där ute som hatar sina liv. Innan jag visste ordet av det så hade Peter släppt ner mig och stod nu framför mig.
"Hejdå" sa han med ett flin på läpparna. I andra sekunden flög han iväg, han hade lämnat mig. Vart är jag? Tänkte jag samtidigt som jag kollade runt. Träd träd träd. Bara massa träd. Jag började gå åt hållet som det verkade vara mest blått åt. Alltså försökte jag komma till vattnet. Där är det enklast att se.
När jag gått ett tag kom jag fram till en liten sjö. Inget hav, tänkte jag. Jag gick fram och kollade på mig själv i det spegelklara vattnet. Lika snygg som alltid. Tänkte jag. Jag log lätt för mig själv.

Jag stod länge och beundrade mig själv. Men mitt ansikte såg inte likadant ut. Det var inte ens mitt. Jag backade och såg att ansiktet var kvar.
"Hej" sa personen samtidigt som hon tog ansiktet över ytan.
En sjöjungfru, såklart. Tänkte jag. När jag hade kollat på Peter pan filmerna hade jag alltid undrat vad som hänt om dom hade förvirrat sjöjungfrun.
"Tja, läget?" Sa jag.
"Vad för dig hit?"
"Peter dissade mig, så jävla dryg asså"
"Peter? Dryg? Nej nej nej. Peter är omtänksam" sa hon.
Är hon okej? Har hon slagit i huvudet? När jag märkte att det inte verkade funka tänkte jag. Vi pratar franska! Min pappa kom från Frankrike så jag kunde prata franska.
"D'accord. Ce n'était pas si bien que vous ayez une bonne image de Peter." (Okej. Det var ju inte så bra att du har en så bra bild av Peter).
"Non?" (Nej?).
Fan hon fattade. Kan hon alla språk eller?

När jag visste att det inte skulle funka vände jag mig med ryggen mor henne och började gå.
"Vart ska du?" Frågade hon snällt.
"Shut up bitch" svarade jag.
Jag brydde mig inte riktigt om hon blev arg. Jag var utom räckhåll och kunde göra vad jag vill här i livet.
"What the hell" hörde jag uppifrån träden.
Snabbt vände jag upp blicken och fick syn på Peter.
"Vad?" Frågade jag med irriterad ton.
"Ingen har stått upp mot sjöjungfrur förut, eller ja. Bara jag har det." Sa han med en frågande blick.
"Ey påhittigt? Vi kanske e syskon isåfall" sa jag med himlande ögon.
"Varför så sur?"
"Du lämnade mig i skogen?"
"Hahah blev du rädd eller" skrattade Peter hånfullt.
"Idiot" sa jag argt. Jag började gå iväg från honom när han skrek:
"Förlåt! Det var inte meningen att du skulle bli sårad". Han sa det som om han menade det men hur kan jag lita på honom nu?
"Äsch sluta skådespela låt mig vara" svarade jag lika surt som innan. Peter gick sin väg. Vänta, lämnade han mig nu? Tänkte jag. Jahopp, aja jag kunde klara mig själv. Jag var ingen horunge som Peter. Peter var en tönt. En stor fet stark snygg tönt. Han trodde att han var så charmig, men han sög. Han sög lika mycket som mina mattebetyg.

När jag vandrat ett tag fick jag syn på en stor lång pinne. Då fick jag en ide. Jag kan ju göra en koja och leva själv. Jag behövde inte the lost boys eller Peter horunge pan. Jag behövdebara mig själv.

Hej! Förlåt för kapitlen är så korta. Men jag ska försöka posta ett kapitel varannan dag.