Älskade Peter pan

Peters historia

"Så, så du är trygg nu" sa Peter lugnt.
Jag kände mig trygg också. Med Peter. Varför var det så läskigt? Det kanske inte verkade vara så läskigt med när man är sådär nära döden kan man inte låta bli. Tänk om Peter inte hade kommit?
"Jag hade inte berättat hur farliga de är, piraterna alltså. Jag är ledsen för att jag lämnade dig, jag trodde du tyckte det var kul. Jag hörde ditt och Kroks samtal. Bara så att du vet är det där så långt som man kan komma från sanningen. Sanningen är att krok är min far. Jag skäms över det. Jag och krok var ute på en båt med kroks kompisar och vi seglade jätte långt ut på havet. Jag vet inte riktigt vad som hände eftersom jag sov men vi var helt plötsligt i neverland. Vi kunde inte åka där ifrån. Anledningen att krok och jag är ovänner är eftersom att han försökte äta mig. Eh ja. Jag har inte kallat krok för pappa på snart 450 år. Aja det var det. Pojkarna som jag bor med är pojkar jag har hämtat från människovärlden. Och sist men inte minst är inte anledningen att du är här för att vara min fru, utan du har ingen anledning att vara här egentligen. Jag brukar hämta folk som hatar sina liv och jag kände på mig att du var speciell." Sa Peter.
"Vad menar du med speciell?" Frågade jag gråtande. Jag ville sluta gråta men det gick inte, jag ville inte Peter skulle släppa mig heller.

"Svårt att säga, jag kände en speciell koppling till dig. En känsla jag aldrig känt förut." Sa Peter. Hans andetag blev tyngre. Han kramade fortfarande om mig. Jag önskade att han aldrig skulle sluta men det gjorde han. Sekunden efter han sa:
"Nu ska du vara övervakad hela tiden. Haha"
Eh, ursäkta? Här hade vi en fin stund, som han förstörde genom att säga att någon ska övervaka mig? Vad menade han ens?
"Va" svarade jag med rynkade ögon. Jag hade slutat gråta.
"Jag skämta chilla kvinna" skrattade han.
"Jaha okej"
"Men du får hålla dig nära mig"
"Lite svårt när du lämnar mig i skogen" svarade jag med himlande ögon.
"Me, jag är ju ledsen över det".
"Det haru inte visat. Men jaja gör det inte igen. Jag kanske verkar tuff men jag är jäkligt sårbar" svarade jag innan jag vände ryggen mot honom och gick min väg. Vart visste jag inte, det ända jag visste var att jag skulle långt bort. Långt bort från omvärlden. Leva på svampar och bär, duscha i regnvatten. Det var så jag ville leva. Ensam. Jag ville leva ensam.

När jag gått en stund kom jag till ett staket. Ett långt staket som såg ut att vara runt 10 km åt båda hållen. Kan jag klättra över? Tänkte jag när jag i andra sekunden var påväg över staketet. Staketet var lika långt som jag så det var svårt att ta sig upp. Men jag var smidig så jag lyckades. På andra sidan var det alldeles mörkt. Träden var till och med döda. Det ända som var levande var personen som stod framför mig, gissa vem? Peter såklart.
"Vad" sa jag irriterat.
"Tror du att jag skulle lämna dig efter allt detta? Inte en chans."
"Vart är vi ens?"
"Denna del av Neverland är död" svarade Peter. Hans röst lät dyster och huvudet i marken.

Hej! Förlåt för att kapitlen är så korta men jag laddar upp nya väldigt ofta. Jag har kommit på att det inte är så mycket omgivningsbeskricningar så jag tänker ha det i min NÄSTA bok, som kommer handla om Nino och Alya från miraculous.