Varför just du?

Kapitel 4

JULIAS PERPEKTIV
"Eh.. Ja var ska vi?" Frågar Felix efter en stunds tystnad.
"Eh.. Typ starb" "starbucks tar vi" fyller Oscar i min mening. Han tittar på mig och flinar. Typical Oscar. Som en reflex ler jag tillbaka och sträcker ut tungan. Desamma gjorde han. Oscar är töntig. Min töntiga bästa vän. Jag har känt Oscar nästan hela mitt liv. Vi har haft våra up & downs men det har alltid löst sig. Oscar har varit där i dem allra svåraste stunderna. Stöttat mig, peppat mig, hjälpt mig till att kämpa. Kämpa för att överleva. Tiden då jag bara ville somna in, för alltid. Det var då de skiljde sig. Tiden under skiljsmässan var den tuffaste tiden i mitt liv. Mycket fester mycket alkohol och mycket sår. Sår på mina armar och sår inuti mig. I hjärtat. Sår som jag trodde aldrig skulle läka. Men Oscar var som mitt levande plåster. Han läkte mig. Nu förtiden betyder min pappa ingenting för mig. Han är en skitstövel son lämnade mig och mamma, i den stunden vi inte hade så mycket pengar kvar, då mamma hade gått in i väggen. De flesta pengarna hade skänkts till deras bröllop. De var bara gifta i 13 månader innan det tog slut. Sen var vi nästan helt panka. Innan skiljsmässan bodde vi i en trea, inne i stan, men efter det flyttade vi in hos min moster som fick försörja oss i två år, tills mamma blev frisk. Men nu, 5 år efter skilsmässan är vi friska, glada och har stängt pappa ute. Han kallar jag egentligen inte för pappa. OM jag träffar honom, som jag typ aldrig gör, kallar jag honom för hans tilltalsnamn, Peter. Oscar är nästan min enda vän. Sandra hon är bra och så, men Oscar är bäst, och då menar jag det.
"Ska vi gå då?" Frågade Felix. Jag nickade och vi började gå mot Sture Plan. Vi gick in i några affärer på vägen. Efter ett väldigt långt tag var vi framme. Vi gick in och ställde oss i den inte alls så långa kön. " Jag tar en skinny latte" sa Oscar till kassörskan. " En chocolate mocha latte till mig" sa jag till kassörskan. Felix tog bara en enkel kaka och en smoothie. " " Det blir 164 kronor" sa kassörskan. Jag tar upp mitt kort, men Felix slog iväg den och gav kassörskan 200 kronor. " Felix, jag kan betala" " Nej, det var min idé att åka in till stan, och då måste jag få betala." Felix är hopplös. Vi satte oss vid ett bord och började hugga in. Vi pratade om allt mellan himmel och jorda. Skratt, fniss och skrik fyllde hela caféet. Några blickar fick vi allt, men who cares? "Så Julia vad ska du göra under lovet då?" Frågade Oscar med munnen full. Av kaffe. "Eh.. Vet inte, typ inget. Själv då?" " Typ inget, ska kanske åka upp till mitt lantställe i Dalarna." Svarade han.
" Ska vi gå? Vi har varit här inne i två timmar" skrattade jag fram. Vi tog våra muggar och gick iväg.