Kära dagbok - o.m

Sanningens ögonblick (kap. 10)

"Kära dagbok, jag har just fått veta att jag är adopterad. Min så att säga "mamma" har lurat mig hela mitt jävla liv!"

~Ogges perspektiv~
"jo Nicole din mamma är inte din riktiga mamma. Du blev adopterad av henne för att en annan familj inte orkade med två barn"
jag såg hur tårarna rann ner för hennes kinder men jag fortsatte ändå "det är såhär att familjen hon adopterade av tror hon hette... 'ENESTAD' i efternamn" Oscar såg chockat på mig och sa:
- Du skojar ogge...
- får jag låna din telefon? Frågade jag
- ehh, okej, sa han och gav mig den.
Jag gick in på "kontakter" och ringde Oscars mamma som svarade nästan direkt.

- hej, det är Monica, sa hon
- hej, det är Ogge Oscars kompis, sa jag.
- okej, ville du nått? Frågade hon.
- ja, svarade jag. jag undrar om ni adopterade bort er dotter när hon var två år?
- ja jo det stämmer... Varför undrar du det?
- jo efter som jag är hennes pojkvän och hennes så kallade "mamma" sa det till mig förra veckan.
Det blev alldeles tyst i andra änden.
- säg allt detta till Oscar för han tror mig inte, sa jag och räckte över luren till Oscar.

Jag såg hur han darrade i hela kroppen. Han sa inget till sin mamma han bara lyssnade och sen sa han "hejdå" till henne.
- Nicole, sa Oscar med tårar rinnandes ner för kinderna.
- aa, svarade hon med tårar på kinderna hon med.
- jag har ett svagt minne av att jag såg mamma och pappa lämna bort dig till någon annan. Och förresten så... Så.. Så är... Så är vi... Syskon, stammade han.
Omar och Felix hade inte sagt något dom satt bara tysta och lyssnade med chockade miner.

~Nicoles perspektiv~
Både jag och Oscar satt och grät. Sen reste han sig upp och gick fram och kramade om mig länge. Då slutade slutade tårarna rinna. Tänk att han har vigt min bror hela livet. Sen sa Oscar:
- bror och syster?
- syster och bror, sa jag och bara blundade.
- så det var därför ni var så lika, sa Omar intresserat. Alla bara stirrade på Omar.
- vadå!? Sa han. Där efter sa ingen någotpå en stund.

Jag gick upp för trappan och in på Ogges rum. Jag stängde dörren för att ingen skulle höra samtalet emellan mig och min falska mamma.
(Ringer)
- hej, gumman! Sa hon
- du har ljugit för mig hela livet, skrek jag.
- jag vet... Jag är ledsen, sa hon
- varför bryr du dig ens om mig, grät jag. Jag är inte ens lik dig.
Jag grät.
- vet du vad? Frågade hon sorgset
- neej, grät jag fram.
- jag lämnar dig. Du är fri från mig. Gör vad du vill, sa hon sorgset och la på.
Jag stoppade ner telefonen i fickan och sprang gråtandes ner för trappan med händerna för ansiktet.

Jag satt i Ogges knä med Oscars och Ogges armar runt mig. Jag grät fortfarande. 'Älskar hon mig eller inte?' Tänkte jag. Massa tankar snurrade ru inuti mitt huvud. Plötsligt sa Oscar:
- mina och dina föredrar förstås har alltid gråtit över något. I alla år som jag levt och när jag frågat varför så har dem inte brytt sig... Nu vet jag vad dem har gråtit över. Över att dem lämnade bort dig...

Jag reste mig från Ogges knä och kramade Oscar och sa:
- nu har du mig tillbaka... Han nickade och kramade om mig hårdare. Tänk att Oscar är och har varit min bror hela livet. Det är ofattbart.
Tårarna rann mer än någonsin från mina och Oscars kinder. Vi var syskon vi var verkligen det.
- Oscar innebär det att jag ska flytta hem till dig då? Frågade jag. Han ryckte på axlarna och gick iväg för att antagligen ringa sin mamma.

Efter att tag kom Oscar in i rummet med ett leende på läpparna och sa:
- aa, det ska du...
jag log ett strålande leende och kastade jag mig i famnen på honom.
- Åå, tack så mycket, sa jag. Måste bara hämta mina viktigaste saker hemma.