Varför?

Kapitel 10 döden

Jag går inte till skolan på 1 vecka. Min mamma är orolig för mig men även för sig själv. Hur ska hon klara att ta hand om allt själv? Nu sitter vi båda här, jag och mamma i soffan och gråter medans vid kramar om varandra. Hon hade tagit ledigt från jobbet också. Jag går till skolan sista fredagen innan jullovet. Alla säger jag beklagar sorgen men det gör mig ännu mera olycklig. Det bränner tårar bakom ögonlocken och skolan går segt just den här dagen. Men jag klarar det till sista lektionen. Jag springer till bussen och hoppar på den som jag gör varje dag. När jag kommer hem sitter mamma på soffan

och pratar i telefon. Mm.. hör jag henne säga från telefonen. Det kommer inte ut mycket mer ifrån henne. Hon lägger på luren.
Hej gumman jag pratade nyss med kyrkan, begravningen blir på tisdag.

Jag tittar henne i ansiktet och jag nickar och går in på mitt rum. Jag tänker att begravningen kommer vara hemsk. Jag somnar på rummet utan någon kvällsmat och med kläderna på. Jag hör hur mamma mamma öppnar min dörr och kommer in och lägger om mig täcket. Hon viskar att allt kommer att bli bra och går sedan ut ut rummet. Jag vaknar tidigt på morgonen och går upp. Jag sätter på teven och lägger mig i soffan. Kl visar 05.46 och jag somnar sakta om och vaknar kl 11.00 jag går inte till skolk och mamma går inte till jobbet. Hela måndagen går fort och på tisdagen går jag till begravningen kl 10.00. Jag har på mig en svart lång klänning och en kort kofta över axlarna. Jag går in i kyrkan och tar en röd ros och jag ser den vita kistan längst fram i kyrkan. På kistan ligger stora rosa och vita blommor och allt är jättefint fast också ledsamt. Jag går fram igenom bänkarna och tittar på kistan och niger och gör slänger en kyss mot kistan. Jag sätter mig längst fram bredvid mamma. Bakom mig sitter pappas bror Thomas och hans barn. Farmor sitter bakom oss och hon klappar min hand. En sång spelar och jag börjar gråta direkt. Läten som spelas heter du vet väll om att du är värdefull. Man hör snyftanden bakom sig och när jag vänder mig om ser jag tårarna rinna ner från farmors kind. Prästen pratar om gamla minnen om pappa men han berättade inte om så mycket för att han bar bara trettiofyra och han har inte hunnit med så mycket i sitt liv. När vi ska gå fram och lägga blomman på kistan så går jag och mamman först. Mamma går före mig och håller mig i handen. Vi går på en varsin sida och det ända jag säger är pappa du vet att jag älskar dig och att jag lovar att vara dig nära. Sedan går farmor och Thomas upp och lägger sin blomma. Min mamma gråter väldigt mycket. Jag gråter också men inte lika mycket som mamma gör. Efter sermonin går vi in i ett hus som ligger bredvid kyrkan med stolar och bord. Mamma går först in och sätter upp en bild på pappa och tänder ett ljus bredvid. Alla sätter sig ner och vi äter smörgåstårta och vi pratar om gamla minnen som vi gjort med pappa. Jag berättar om den gången när vi skulle åka Balder för första gången på ett tivoli och pappa skrek mer än jag. Vi satt bredvid varandra och mitt hår fladdrade i vinden. Pappa höll sin arm runt mig och vi skrek. När jag tittar tillbaka på minnet så bränner tårarna bakom ögonlocken. När begravningen är slut åker vi hem och jag somnar. Dagarna går som vanligt. Skolan går bra och livet rullar på som vanligt. Det är klart att det känns tomt utan pappa men jag vet att han fortfarande finns kvar uppe i himlen.
.
.
.
.
Detta var det sista kapitlet i denna novellen. Jag hoppas att ni tyckt att denna novellen var bra och nästa "bok" blir på engelska. 👌