Flowers from 1970 - översättning

1.1

George gick upp för stegen till sitt hus, nycklarna i handen och en ledsen min i ansiktet.

Grannskapet hade varit tystlåtet förutom de tillfälliga förbipasserande bilarna som inte hjälpte hans pågående kamp med isolering och ensamhet.

Ju tystare det var desto högre blev tankarna och så, gick han i hans tomma hus, så tomt att en knappnål tydligt skulle höras.

Han traskade upp till sitt rum, bärandes på jackan i handen och samtidigt som han kastade iväg sina nycklar föll han ner i sängen.

Han väntade en stund, hans tankar som enda sällskap, inget bra sällskap. Allt han hade var ånger och scenarion om en bättre framtid om han hade gjort andra val förr.

Plötsligt hörde han ett ringande ljud från andra sidan rummet. Det var inte hans mobiltelefon utan det var från den gamla telefonen han hade hittat när han först flyttat in.

Han hade spenderat flera veckor i försök om att kanske lyckas fixa den, men utan någon lycka, men nu verkade den fungera helt.

Han sprang till telefonen och svarade, "Hallå?"

"Hej Sap, kan du fatta att guvernör Schlatt fick en hjärtattack och dog idag? Det är helt galet." Mumlade en man in i telefonen  på andra änden.

"Jag är ledsen, men jag tror att du har fel numme- idag?" Frågade George förvirrat.

"Oj ursäkta, men ja idag. Det är överallt på nyheterna." Svarade rösten, utan att bry som att avsluta samtalet trots att det är fel nummer.

George höjde ögonbrynen, "pratar vi om guvernör Schlatt av Florida?"

"Ja, vem annars?" Svarade mannen med axelryckning tydlig av  tonen.

"Schlatt dog för över 50 år sedan?" George var övertygad om att han pratade med någon väldigt outbildad eller någon helt galen.

Mannen skrattade högt. "Jag vet inte hur det är med dig, men jag minns inte att Schlatt dog 1920."

Nu visste George att mannen inte kunde matte, 50 år sedan var inte 1920.

"Alla vet att det hände 1970. Sedan var hans högra hand man: Jack nästan mördad dagen efter." Berättade George för mannen.

Han visste inte varför han var så fast besluten om att rätta främlingen, men han gjorde det ändå.

"Jack? Alla gillar Jack. Han mår bra och håller ett tal just nu, lyssna." Telefonen lät som att den Blev förflyttad och plötsligt riktad mot en radio.

Radion var knappt hörbar, men George kunde avgöra ord som "Det här är en tragisk förlust" och likande. Det lät precis som Jack.

George antog att han pratade med en galen man och lade därför på. Han gick till sin säng, tänkte på samtalet i inte mer än 3 minuter innan han somnade.