Flowers from 1970 - översättning

1.6

George satt vid sin dator, gjorde klart jobb som han hade varit för upptagen med att prata med Dream för att komma ihåg att göra.

Varje gång han satte på sin dator behövde han kämpa emot frestelsen att söka upp Dream, men hans löfte om att inte göra så var viktigare än hans nyfikenhet.

Han skyndade med att göra klart jobbet, i väntan om att telefonen skulle ringa. Det hade blivit en daglig sak, att prokrastinera och sen ligga i sängen med telefonen precis bredvid väntandes på ett samtal från en kille han aldrig hade träffat.

Tanken om att det hela var magiskt och omöjligt hade försvunnit. Hans intresse i Dream och hans liv hade fått honom att glömma hur absurt allting lät.

Det fick honom att glömma hur långt ifrån honom i tid Dream var.

Kanske hade det varit faktumet att han hade varit så ensam. Hans familj var kvar i England och han hade levt ensam de senaste 6 åren med enbart en eller två vänner som han inte hade pratat med på två månader.

Ibland, när man är ensam är man fäst till den personen som får en att känna att man har hela jorden bredvid sig. För George var den personen Dream.

Dream frågade honom saker som ingen annan hade orkar fråga. Från enkla saker som hur hans dag hade varit till mera unika frågor som vad han hade tagit med sig om han hade 60 sekunder på sig att välja vad han skulle haft med sig till ett skyddsrum.

Han kunde inte komma ihåg senaste gången någon hade varit intresserad av honom och vad han hade att säga. Han kunde inte komma ihåg när han senast hörde sig själv prata om saker han faktiskt tyckte om att prata om.

Så ja, trots tidsskillnaden (skämta inte) så var det ett band som betydde något för honom, det första bandet som han haft på länge.

När han hade lämnat in sitt dagliga jobb av kodning gick han omedvetet till väggen.

Han visste inte hur många gånger han kollade på den väggen dagligen. Från "hej":et i hörnet av rummet till de två handavtrycken som var gjorda av samma färg på olika tidpunkter, tanken om att det fanns något som visade att killen han pratade med faktiskt existerade fick honom att känna sig lugn när han kände att hela hans värld höll på att falla samman.

Fotot på Dream låg på hans skrivbord, hans leende för alltid fångat på bild som hade överlevt 50 år under jord. Vilket var ett annat bevis på att Dream faktiskt var en verklig person.

Så när han klämde fast mobilen med handen fortfarande vagt fläckad med färg i väntan om ett samtal såg han det inte som slöseri med tid. Han såg det som en möjlighet att äntligen få prata med den personen som bryr sig om honom.

Precis i tid, telefonen började ringa och han svarade snabbt.

"Så du såg fotot?" Dream sparade ingen tid åt att fråga.

George sneglade mot hörnet av rummet där fotot låg på skrivbordet, "Aa det gjorde jag. Det är du bilden, ellerhur?

"Aa." Suckade Dream samtidigt som han till synes föll ner i en stol, "min kompis Sap tog det, katten är min katt Patches."

"När du ringde den här telefonen var det för att du trodde det var Sap, eller hur?" Frågade George nyfiket.

"Aa, det här är hans nummer." Svarade Dream, "Han vet dock inte att jag pratar med dig. Jag tror han skulle tycka jag var galen."

George skrockade, "Du är redan galen."

"Tack tack" Dream skrattade lite kort. "Så jag funderade lite över fysiken av det hela." Sa han efter att ha samlat sig själv.

George höjde ögonbrynen, "Fysiken? Är det här ens fysik? Det här är rakt upp och ner sci-fi magi." Sa George, halfskämtandes.

"Tja, ja, men om alla våra experiment med tidskapseln och färgen fungerade betyder det att jag existerar i din så kallade 'tidslinje' och att jag finns där någonstans i din värld och lever som en gamman man," började Dream.