Kärlek & Svek

~•Kapitel 7•~

"Ni är nästa? Är det vi? Ska vi dö? Va?" frågar jag.
"Men det är väl klart att det är vi, Lisa! Vi är inlåsta hos en MÖRDARE!"
Paniken växer i min kropp. Jag skakar. Jag kan inte se konturerna av min hand tydligt. Jag tittar mig omkring. Innan jag hinner tänka har jag börjat springa mått trappan. Jag bankar på dörren till våningen på markplan. Jag sliter i handtaget och skriker. Inget händer. Men jag slutar Inte. Jag fortsätter slå och sparka på dörren tills den går sönder. Det har blivit ett litet hål mitt i dörren. Jag sätter handen för munnen.
"Vad har du gjort?!" frågar Adam.
"Jag... jag vet inte" stammar jag. Vi stirrar på hålet. Men en och samma rörelse kastar vi oss mot det och slår och sparkar tills dess att det är ett hål som är stort nog att krypa igenom. Efter varandra är vi inne på husets markplan.
Vi har delat upp oss och gått åt varsitt håll i huset. Vi letar efter mannen som tog oss hit och letar även efter bevis som kan avslöja att han är en mördare. Men inget.

Efter ett tag bestämmer vi oss för att åka hem. Jag tar min cykel och följer Adam hem till honom. Sedan cyklar jag hem så fort jag kan.
När jag öppnar ytterdörren kommer mamma framspringandes med ett skräckslaget ansiktsuttryck. Hennes blonda hår står åt alla håll och de gröna ögonen är uppspärrade.
"Var har du varit?" skriker hon. Då kommer jag på att jag inte hade sagt att jag skulle gå ut, och att jag borde gått in samma väg som jag gick ut - genom fönstret. Ingen hade minsta aning om vart jag var.
"Oj.. Eh... jag var ute och cyklade" säger jag och pekar på min cykel.
"CYKLADE? och du sa ingenting till någon? Det är fredagskväll, Lisa!"
Jag skulle gått in genom fönstret.
"Du har utegångsförbud i 4 veckor! Gör ALDRIG om detta!" skriker mamma, vänder på klacken och går iväg. Jag själv böjer mig ner och börjar knyta upp skorna.

Nästa vecka i skolan träffar jag Adam vid den stora ingången mot Ica. Vi börjar småspringa bort mot fysiksalarna för att kolla om hans mobil fortfarande är där. Kanske är den det.
Vid västra ingången ligger inget annat än ett godispapper på golvet. Inget spår alls av Adams mobil.

På SO-lektionen som vi båda är på så ska vi skriva en uppsats. den ska handla om andra världskriget, vilket är en av mina favoriter. Jag är hela tiden koncentrerad, men jag kan höra Adam vrida och vända sig bredvid mig. Han är inte koncentrerad alls. Han har inte ens gått in på internet, bara loggat in på datorn. Själv har jag redan skrivit ett helt A4.

Efter skolan den dagen har jag åkt direkt hem. Jag har utegångsförbud, och det är ingen idé att försöka käfta emot mamma. Speciellt inte pappa.

Jag sitter i den nya soffan i vardagsrummet och tittar på när mina syskon leker. Mamma och pappa lagar mat. Jag är ensam. Som vanligt. Igen.
Jag har tagit ner mina läxor idag. Jag stirrar på de där de ligger på bordet. Jag orkar inte göra de. Men mamma blir väl arg som vanligt om jag inte gör de, så det är lila bra att få de gjorda. Jag lutar mig fram över bordet och tar tag i pennan. Sakta skriver jag mitt namn på läxpappren.