The blue moon2..

Kap1 she's back!

CARRO:
Jag och Austin sitter i biblioteket, jag spelar spel på min telefon medan Austin läser om varulvar. Ända sen Niléea dog har han varit känslo lös och kall, han sitter jämt på biblioteket.
"Austin, det är 1 på natten, vi borde gå." Säger jag och tittar bedjandes på honom.
"Jag kan inte, jag tror jag har hittat nåt." Säger han och tittar på mig, ett leende rycker i mungipan.
"Vadå?" Jag höjer ena ögonbrynet.
"Jag tror inte att Niléea är död." Säger han och leendet blir mer och mer tydligt.
"Det är omöjligt, Austin." Ett nervöst skratt lämnar mina läppar.
"Inte alls, jag här läst lite och varje sida har visat att en varulv kan bara dödas av rent silver. Och jag tror inte att hennes grav var plundrad av en slump, jag tror att hon bröt sig ur kistan för att hon vill få sig en munsbit. Dagen efter graven har plundrats har två stycken personer anmälts försvunna. En slump tycker du?" Han ser stolt ut så jag säger inget. Vi bestämde oss för att gå hem.
Vi gick i tystnad på dom stockholmska gatorna, det var kalt och mörkt.
Ett prassel hördes ifråg en gränd framför oss.
"Austin, hörde du det där?" Jag ställde mig bakom Austin och kollade mot gränden. Rädslan kröp fram och fick mitt hjärta att bulta. Austin stod blixt stilla och kollade mot gränden.
En gigantiskt hundliknande sak kom gåendes ut ur gränden. Det slog mig att det var en varulv. Varulven stannade och tittade på oss med röda blodtörstiga ögon. Den kom närmre, jag tog tag i Austins arm och tryckte den intil mig.
"Det är är inte Niléea!" Utbrast Austin och backade. Jag backade efter. Jag är livrädd och tårar tränger fram.
Ulven började springa efter oss, vi sprang för att komma undan men det var lönlöst. Varulvens morr och steg hördes bakom oss. Men ljuden från varulven byttes helt plötsligt till ett gnäll, gnäll av smärta. Morr hördes fortfarande men inte från samma varulv. Vi vände på klacken och möttes av en annan varulvs ögon, dom var vackert bruna. Dom ögonen känner man igen varsomhelst, Niléea. Den tidigare varulven sprang iväg tills den inte syntes till längre.
Den brunögda varulven omvandlades, omvandlades till ingen mindre än Niléea. Hennes mörkbruna självlockiga hår hängde löst på axlarna. Hon hade på sig en skinnjacka och under det en röd tröja och svarta jeans.
Lycko tårar trängde fram och jag sprang emot henne med öppna armar.
"Niléea! Du lever!" Utbrast jag av lycka. Hon besvarade kramen och skrattade till.
"Självklart, en varulv kan bara dödas med rent silver." Svarade Niléea och släppte mig. Hennes blick vandrade mot Austin som var förstenad. Han stirrade på Niléea med chockade ögon som om han inte sett henne på flera år, vilket han faktiskt inte har. Niléea sprang fram till honom och kramade om honom. Austin kramade henne tillbaka.
NILÉEA:
Det kändes underbart att få vara i hans armar igen, jag pressade mitt ansikte mot Austins bröstkorg. Hans hjärtslag dunkade snabbt till en början men lugnade ner sig efter en stund. Jag har saknat honom så. Jag drog in hans doft.
"Jag har saknat dig så.." Viskade jag med ansiktet pressat mot hans bröst. Han kramade mig hårdare.
"Jag har saknat dig så jävla mycket!" Viskade Austin tillbaka och snyftade till. Tårar kvävde fram.
Jag tittade upp på Austin, han hade ett leende på läpparna och smått blöta kinder av tårar, antagligen lyckotårar.
Han pressade sina läppar mot mina, våra läppar träffades i en explosion. Jag besvarade såklart och la mina armar om hans nacke. Han avbröt kyssen och tittade på mig med ett leende på läpparna.
"Jag älskar dig." Viskade han i mitt öra, hans andedräkt kittlade mot min kind.
"Jag älskar dig med." Snyftade jag i hans tröja.
Hans närvaro som jag har saknat så himla mycket, jag har varit borta så länge utan att kunna träffa honom.
Jag släppte honom och ställde mig nåt steg ifrån så jag kunde se både Carro och Austin.
"Vem var den andra varulven?" Frågade Carro och drog handen genom håret.
"Kelly Davids, hon kan kontrollera hennes krafter. Det kan jag med." Svarade jag och kliade mig på bakhuvudet.
"Var det du som dödade dom där kvinnorna i går?" Frågade Austin med spänd röst.
"Nej, jag äter inte människo kött, jag lever på djur och jag måste säga att det är vidrigt." Sa jag och skrattade lite.
"Vem dödade dom då?" Tillade Carro.
"Kelly."
"Jag tyckte du sa att hon kunde kontrollera sig själv?" Sa Carro och tittade på mig med chockad blick.
"Precis, Kelly dödar för skojs skull. Personerna var hennes mamma och syster. Hon är en kallblodig mördare." Jag drar handen genom håret och tittar bort mot där Kelly sprang.
"Varför skadade hon inte dig?" Frågan som lämnar Austins mun får mig att frysa till is. Varför var du tvungen att fråga.
"Därför." Svarar jag snabbt och vänder ryggen till dom.
"Det är inget svar." Säger Carro och Austin i kör.
"Hon är rädd för mig för att-" en suck lämnar mina läppar, jag kan inte berätta sanningen."-jag är äldre än henne."
Båda ser chockat på mig.fan. Dom tittar på varandra. Nån dag kan jag berätta sanningen men inte nu.
"Jag måste gå nu, jag kan inte stanna här. Jag har lite att göra men vi får höras." Sa jag lite för snabbt. Jag skulle precis förvandla mig när Austin gick fram till mig.
"Kan vi träffas utanför mitt hus nån gång typ imorrn? Jag har saknat dig så." Frågade han och tittade på mig bedjandes.
"Visst, ses i natt." Svarade jag och pussade honom på kinden.
"I natt?" Sa han och tittade på mig med lyckliga ögon.
"Runt 3?" Frågade jag och blinkade med ena ögat. Han sken upp, Austin kramade om mig och kysste mig sedan.
"3 blir bra." Sa han sedan och gick iväg några steg.
AUSTIN:
Hon försvann in i natt dunklet.