The blue moon2..

Kap7,

NILÉEA:
Den kalla natt vinden susade genom mitt hår, stupets branta hällar lös upp av fullmånen.
"Du kom." Sa en väl bekant röst kommande bakom mig. Jag vände mig om och möttes av Kellys lysande ögon. Precis som alla varulvar lyser våra ögon under fullmånen.
"Självklart, vad är det du vill ha?!" Fräste jag åt henne med spända nävar.
"Jag vill ha din styrka." Sa hon skeptiskt och ett flin sträckte sig över hennes läppar.
Jag tror jag stelnade helt när jag hörde hennes svar. Det rös liksom inom mig.
"Va? Det vet du att jag inte kan!" Skrek jag nästan.
"Åh det tror jag visst att du kan, din kära Austin skulle uppskatta att vara i livet efter den här natten." Sa Kelly och skestikulerade med handen. Hur ont det än gjorde så kan hon inte få min styrka. Jag vet inte hur.
"Du vet mycket väll att min styrka kan ta kål på dig, det är för mycket för ett barn." Svarade jag och kände månens sken på ryggen. Det gav mig styrka som var svår att kontrollera.
"Jag är inget barn!!" Skrek hon argt och slog med händerna. Jag satte händerna på höfterna.
"Vare sig du vill det eller inte är du fortfarande ett barn, du har bara en vuxen kropp! En människo kropp!! Människor klarar inte av styrkan en varulv kan ge!!" Utbrast jag och pekade med fingret. "SPECIELLT INTE EN ALFAS!"
"Du ger mig inget annat val!" Skrek hon och tittade bakom sig. Austin och Carro kom gåendes mot henne med blickarna sänkta och fastbundna händer. "Så vitt jag förstått, älskar du Austin här!" En tår ran ner för min kind. "Ledsen hjärtat, det här kommer svida lite." Sa hon och tittade på Austin. Hon högg nånting i hans mage. Jag skrek, sprang fram till honom. Austin sjönk ihop på marken. Det hade bildats rött på hans vita t-shirt. En blodig kniv var även instucken i hans mage. Jag sprang fram till honom.
"Austin!" Tårar forsade fram. "Snälla, håll ut!" Han hostade och skakade.
"Shh, slappna av. Det okej, slappna av." Viskade jag tyst till honom.
Jag ställde mig upp och gick emot Kelly. Hon log elakt.
"Du får som du vill." Sa jag och tog tag i hennes hand.
***
Jag vaknade upp, det var fortfarande natt och Austin låg stilla på marken. Det slog mig att jag inte längre var varulv, hemsk tanke att Kelly har alfa styrka. Men hon är inte alfa för det. Jag är fortfarande alfa, bara...mindre varulv och mindre stark.
Jag kröp dit till honom och drog upp honom i min famn. Han var kall, jag grät för full hals. Austin levde men det var på gränsen till död. Han var så svag.
"Austin, snälla. Du kommer bli bra, ska du se." Jag kramade om honom hårt men inte för hårt. "Carro, ring efter ambulans." Sa jag till Carro som satt mittemot mig.
Hon nickade och tog upp sin telefon.
"Austin, min älskade Austin. Du får inte dö, du får inte lämna mig." Viskade jag och lutade min panna mot hans. Han var blek och kall.
"Tror du att han kommer bli bra?" Frågade Carro helt plötsligt och kramade om mig.
"Nej, han kommer inte klara sig." Svarade jag och pussade honom på pannan.
-
Åh, jag gråter nästan...😭
Förlåt för kort kapitel, och att jag slutade precis där. Nästa kapitel kommer imorgon eller på lördag.
Ilysm💕💕