Varför mig?

Part 4

Han kollade ner och fortsatte. När han var klar ställde han sig upp och nickade huvudet mot dörren. Jag ställde mig försiktigt upp på mina skakiga ben. Men tydligen var jag inte nog försiktig, för i ena sekunden stod jag upp och i andra så kände jag hur jag föll. Jag knep ihop ögonen och förberedde mig för smällen. Men det kom ingen.

Istället kände jag två starka armar runt min midja. Jag blev varm och började pirra igen, men nu i hela kroppen. Vad var det för fel på mig? Jag öppnade försiktigt ett öga och sen det andra. Jag möttes av ett par blå ögon, Caden hade räddat mig. Jag andades ut och ställde mig försiktigt upp igen. Jag stammade fram ett tack och han mumlade ett varsågod tillbaka. Jag insåg inte att han fortfarande höll i mig förens han tog bort händerna. Jag började rodna, men han vände sig snabbt och började gå så jag hoppas att han inte såg det.

Jag var chockad så jag bara stod där tills jag hörde att han öppnade dörren, jag följde efter och vi gick sakta ut. Jag blev lite misstänksam när han försiktigt kollade runt hörnen, men jag sa inget. Han vände sig om mot mig och höll upp pekfingret för munnen. Jag blev väldigt förvirrad, men gjorde ändå som han sa.

Han gick tyst och jag följde efter. Men jag såg till att ha ett säkert avstånd så jag gick en meter bakom. Jag var rädd, men jag ville inte gå för nära. Jag började kolla runt på hur det såg ut. Det var stenväggar och facklor på väggarna. Jag trodde att vi var i ett övergivet fabriksområde nånstans, inte under jorden. Jag gick och kollade runt på allt men när vi skulle runda ett hörn så kände jag en hand på min arm och den drog tillbaka mig. Jag tänkte skrika men han la en hand på min mun, det var Caden. Jag kände värmen och pirrandet varje gång han rörde mig, jag måste ha något seriöst problem. Han pekade till höger. Vakter.

Jag lugnade ner mig och kollade tillbaka på honom, jag mötte hans ögon och vi bara stirrade. Det var i det ögonblicket som jag insåg något. Cadens hand kändes inte lika som på den personen som kidnappade mig. Jag kände hoppet blossa upp i bröstet och jag andades ut i lättnad. Vakterna hade gått förbi för längesen så han tog bort händerna.

Men vi flyttade inte på oss, vi bara stod där och stirrade in i varandras ögon. Av någon konstig anledning så kände jag ett drag till honom. Hans ansikte började sakta komma närmare och av nån anledning så flyttade jag mitt ansikte närmare också, och jag stoppade honom inte. Mina ögon stängdes av sig själv och jag väntade på det ögonblicket när jag skulle få känna hans läppar mot mina egna. När vi bara var några millimeter ifrån hände det som inte fick hända. Nånting avbröt oss. En sten som ramlade från väggen. Typiskt.