Eld & blod

Kapitel 26, del 2

Vikingachefen beordrar fram handklovar som liknar medeltida tortyrredskap. Grova bitar av metall ihopsatta med en tung kedja och ett smitt björnhuvud. Två vikingar, som beväpnat sig med tyglarna och sina svärd, börjar gå emot oss med vaksamma steg. Som om vi vore rabiessmittade vargar. Jag vänder mig mot Avely.

"Vad kommer hända nu när de insett att jag är Aidas kärl?" viskar jag. Jag har redan granskat min blottade hud efter ett demonmärke utan succé.

"Vad lovade du honom?" frågar det brittiska kärlet. Det går inte att missta bitterheten och raseriet i hennes röst. Jag förstår varför hon är upprörd, men det finns ingen anledning till att dessa känslor skulle vara riktade mot mig.

"Vad snackar du om nu?"

"Spela inte dum! Han kunde inte ha placerat märket på dig utan tillåtelse. Fattar du vad som hade hänt med Adam om dessa idioter fått tag på honom? Du kunde ha dödat honom." Hon spottar på marken. Jag sätter genast upp händerna i en defensiv gest.

"Jag har inte gett någon tillåtelse att göra någonting." Mina ord faller för döva öron. Avely fortsätter att blänga mordiskt på mig samtidigt som vikingarna kommer närmare. Vi har inte tid för detta tjafs. "Om du inte tror mig, se för dig själv." Jag håller motvilligt fram handen och inbjuder hennes inkräktande förmågor.

"Inte ens Hiro har förmågan att placera ett märke på en ovillig", fräser Avely och slår undan min hand. Gud, Maria och Josefs alla snickarpolare. Ge mig styrka.

"Okej, lyssna noga på mig. Det enda ditt psykopatiska ex skulle få min tillåtelse att göra är att skjuta sig själv i ansiktet. Upprepade gånger." En av vikingarna rasslar hotfullt med kedjan framför mig.

"Tyst med dig och ut med armarna, ditt smutsiga odjur." Den sura doften av svett hänger över mannen som en våt filt. Han är både äldre och grövre än resten av vikingagänget. Taktkänslan är lite bättre hos den yngre mannen som ställt sig bredvid Avely. Hans blonda hår är uppsatt i en hästsvans. Runt halsen har han några tatueringar av runor, skepp och en liljekonvaljblomma. Den sista står ut som en nål i en höstack.

"Här har du", säger han med en nervös harkling på slutet. Han hänger tyglarna över hennes smala handleder. Först ser de alldeles för stora ut, men sedan börjar metallen att slingra sig. Som en orm med ett byte börjar den överlappa sig själv tills Avely inte har en chans att komma undan. Själv blir jag bunden med både handklovar, rep och en extra mässingsring som lyser rött. Som om jag vore det farligaste hotet av oss två.

"Avely, du måste tro mig." Om hon intalar sig själv att jag samarbetar med Hiro, mannen som torterade och utnyttjade henne i hundratals år, så är min syster körd. Medan jag försöker se förbi den stinkande fångvaktaren ger han mig ett rungande slag rakt över munnen. Min underläpp splittras mot tänderna och blod börjar dribbla över hakan.

"Håll käften, blodpåse." Blodpåse? Jag har hört några riktigt hemska förolämpningar på sista tiden, men denna tar priset. Min kroppstemperatur börjar genast stiga. Under ett kort ögonblick vill jag bränna mannen till döds och bada i den efterlämnade askan. Det är då syftet med de extra tyglarna uppenbarar sig.

Så fort den våldsamma tanken dykt upp så skickar den glödande mässingsringen en chock genom hela min kropp. Det känns som om jag blivit placerad i ett isbad och sedan elektrifierad. Ur ögonvrån kan jag se hur Avely enkelt sliter bort sina handklovar, tar tre steg framåt och smäller till den äckliga mannen rakt i magen. Hennes handflata är öppen, men han kastas ändå tillbaka någon meter och ner på rumpan. Ett tjugotals svärd och andra vapen höjs omedelbart.

"Ner på knä, nu!" skriker vikingachefen. Avely lägger armarna i kors.

"Mjölnerordern har rätten att spärra in och förhöra oss angående demonmärket. Skulle det visa sig att sagda märket är skapat med ont uppsåt har ni till och med rätten att döda oss." För att betona sina ord ger hon tillbaka handklovarna till den unga liljekonvaljvikingen. "Men om du tror att jag är ignorant till våra rättigheter så är du dummare än en hink med sågspån, Ragnar Sibbeson. Din man spillde orättfärdigt blod."

"Den där saken var omedgörlig", fräser den illaluktande vikingen. Han har kravlat sig upp på knä. "Hondjävulen förtjänade det!" Skrattet som kommer ifrån Avely är så kyligt att det lämnar små knottror över min hud.

"Michelle raring, det finns en kniv i min bakficka. Ta ut den och hugg honom i ansiktet är du snäll. Sedan kan vi återgå till formaliteterna och förhöret." Jag sneglar mot den gigantiska vikingachefen som av någon anledning inte protesterar emot hennes hot. Något den äldre vikingamannen också blivit varse om.

"Tar du blodpåsarnas sida över min?" Vikingachefen ignorerar honom.

"Ett hugg. Blod för blod", säger han med sammanbitna käkar. Han gestikulerar för männen att sänka sina vapen.

Jag förstår att detta är ett maktspel. Det finns en skör balans mellan de övernaturliga krafterna på denna jord som måste bevaras. Fredsavtalet mellan häxor, demoner och vikingarna är något nytt för dem alla och riskerar ständiga hot. Det är därför jag fiskar upp dolken ur Avelys byxor utan protester. Det kan vara demonsidan inom mig som vaknat till, eller bara ren vana, men tanken att disfigurera mannen gör mig inte nervös. Det känns nästan naturligt. Jag drar handen över dolkens handtag. Det svarta steninlägget vibrerar med en kraftfull och välbekant energi.

Fan också.

"Undvik sidan av halsen", muttrar Avely med huvudet bortvänt. Hon är inte beredd att lita på mig ännu och misstankarna kanske inte är helt obefogade. Jag sväljer hårt.

"Jag vet ingenting om ett märke, men när jag var hos Hiro så rörde jag något. Det var en liten dekorativ fontän." För mig är medgivande något verbalt, men det är redan konstaterat att demonvärlden fungerar annorlunda. Hiro tvingade mig inte att röra vid statyetten. Det var mitt val. "Jag trodde bara det var en del av en dum saga. Jag menade aldrig att sätta oss i fara." Snälla, tro mig. Avely blundar.

"Jian Jiao de ai penquan", viskar hon hest. Den skrikande kärlekens fontän. Historien om en kvinna som tar sitt egna liv för att återförenas med sin make. Några sekunder senare öppnar hon ögonen och rätar på ryggen. "Vi talar om det senare. Du har ett jobb att göra." En ny viking kliver fram och börjar ta bort mina tyglar. Hans rörelser är lugna och metodiska, men när han höjer huvudet möts jag av rent hat. Om det var upp till honom skulle situationen sluta med mitt avhuggna huvud på en pinne.

Ställ dig i kö, tänker jag. Sedan drar jag handen bakåt och hugger dolken rakt under den illaluktande vikingens öga.