Eld & blod

Prolog

Well, I looked my demons in the eyes

laid bare my chest, said "Do your best, destroy me.

You see, I've been to hell and back so many times,

I must admit you kind of bore me.

- Ray Lamontange.

Prisjägaren

Jag hade hoppats på en lugn middag, men den stora ödlan som smyger runt i hallen säger mig att det inte kommer hända. Jaras är sadistiska varelser. De lever på smärta, sin egen och andras, och håller sig under jord om inget lockar ut dem. Sist jag träffade en var för flera år sedan när en demon försökte äta upp mitt ansikte. Jag vänder mig mot köksskåpen och letar på en flaska vodka.

"Kom in för all del", ropar jag utan att vända mig om. Jag behöver inte ögon för att veta när min nya gäst kommer in i köket. Min gåva, eller förbannelse om man är cynisk, gör att jag visste att han var på väg långt innan han klev in i lägenheten. "Jag skulle bjuda dig på dricka, men jag ser helst inte att du blir för bekväm." Och det är inte min lägenhet. Inte för att den nuvarande hyresgästen skulle bry sig, då han för närvarande ligger död i garderoben.

"Du talar högt för en lånad själ". Ödlan väser fram förolämpningen på sitt underjordiska språk. Med ryggen fortfarande vänd emot honom tar jag fram ett glas och fyller det till brädden med sprit.

"En av mina bättre egenskaper", medger jag och tar en klunk. Det är nästintill omöjligt för mig att bli full, men skam den som ger sig. När jag känner den starka doften av ilska och förakt vänder jag mig om. Det finns inget vackert i Jaras beniga, hukande kroppar. Deras huvud ser ut som en människas fast smalare och täckt med fjäll och spikar. Det sistnämnda är en tradition som tar plats efter första kläckningen och fortsätter in i puberteten. För varje levnadsvecka – Tack och lov för hög barnadödlighet- hackar mamman in en spik i barnets skalle och ryggrad. Denna är fullt utvecklad med en tribaltatuering som visar på manligt kön. "Men jag antar att du inte kom hit endast för att ge mig komplimanger" Han sticker ut tungan och fuktar läpparna. En svart klump, väldigt lik en blodigel i form och färg, rör sig segt över hans ena arm innan den förvandlas till en dimma.

"Du har blivit utvald av ljuset själv", säger ödlan "Lika hitta lika och gudinnan ska förblinda världen." Jag höjer ett ögonbryn.

"Jag visste inte att jag hade sällskap av en fe." I moderna historier är feer söta, bevingade varelser som gärna hjälper människor i nöd. Missförstå mig rätt, feer kommer stå på kö för att hjälpa dig, men priset är inte billigt. Det finns ingen varelse som gillar gåtor lika mycket som en fe och är man inte försiktigt så har man snart gett bort sin egen mamma. "Säg vad du vill innan mitt tålamod tar slut."

"Bortskämda lilla kärl. Du..."Innan varelsen vet ordet av det ligger han jämrandes på den vävda mattan i köket. Dess gula och rosa toner skär sig mot färgen på hans hud. Från hans bröst till min hand sprutar nu ett antal svarta strängar, tunnare än spindeltråd, och jag slingrar en runt fingret.

"Jag tror bestämt att jag varnade dig", säger jag och skakar lite på huvudet, hans själ bokstavligen i mina händer.  Varelsen visar tänderna och blänger på mig. Jag vill påminna honom om att smärta är vad hans sort lever för. Tyvärr är Jaras tråkigt fantasilösa, för att inte tala om kladdiga, när det kommer till tortyr. Som om man endast kan skada någon fysiskt. "Vi tar det en gång till, långsamt så att du hänger med. Varför. Är. Du. Här?" Jag ger hans själ ett våldsamt ryck efter varje ord. Teatriskt möjligtvis, men min demonsida är irriterad över att han är kvar och stinker ner mitt territorium. Vi är inte direkt kända för att leka snällt med andra.

"Ljusets Gudinna kräver tillbaka sin själ", väser han fram genom sammanbitna käkar. "Vi vill ha kärlet." Jag drar i tråden igen, bara för att jag kan, innan jag släpper honom. Ormen hoppar snabbt upp. Jag lutar mig mot diskbänken.

"Så Aida är inte död?", gissar jag. Att demoner dyrkades som gudar var en gammal tradition, men sedan kom kristendomen och nuförtiden är det mest bara gamlingar och galningar som fortfarande envisas med titeln. Och de galnaste av dem var Aida. Hon var en elddemon ursprungligen från Skandinavien. En gång i tiden var hon den största gudomligheten i Sverige, tills Oden och hans släkt kom och snodde strålkastarljuset. Efter det försökte hon ett antal gånger med den gamla klyschan av att ta över världen och förslava hela mänskligheten. Hon blev stoppad av Mjölnerordern för runt tjugo år sedan och antogs vara död.

"Som att ljusets Gudinna skulle dräpas av människor", säger ormen som om bara tanken gör ont.

"Tja, inte vet jag. Hon blev uppenbarligen skadad nog för att kalla in sitt kärl", påminner jag honom." Säg inte att du kommit hit för att ni tappat bort det enda som kan rädda er mästarinna?"

"Din smutsiga, enfaldiga..." Jag viftar med fingret och han smäller igen käkarna.  Med ett leende skjuter jag ifrån bänken. Hans aura, som tidigare varit en virvel av röd och svart, blir nu rosa närmast kroppen och den underbara aromen av rädsla dämpar kloaklukten. Jag sträcker mig fram och följer ett hackigt ärr som går runt hela hans mage med fingret. Det ser ut som någon försökt förvandla honom till en rysk matryoskha docka.

"Vill du försöka det där igen?", frågar jag sockersött. Jag räcker honom knappt till armbågen, men vi vet båda två vem av oss som är mäktigast här.  Jaras är inget mer än glorifierade livvakter. Bara fjäll och ingen hjärna. Vilket är varför de är dumma nog att berätta om ett oskyddat kärl innan de svurit någon till tystnad. 

"Jag vet vad du vill ha", säger ormen och ler för första gången. Det passar honom inte. Jag fortsätter att dra fingret fram och tillbaka över hans mage.

"Åh?" Jag börjar bli uttråkad, och funderar på att bara döda honom när han framkallar en illusion med förvånansvärt smidiga handrörelser.

Många skulle inte se värdet i stenen som ödlan trollat fram och nu svävar mellan oss. Med sin orangebruna färg och grova kanter är den inte vacker, men jag skulle likväl slakta en mindre by och ge bort deras vikt i diamanter för att få den. Och av någon anledning vet denna korkade varelse om det. Jag väntar några sekunder innan jag släpper ner handen och tar ett steg tillbaka.

"Mycket intressant, om den är äkta givetvis", säger jag med spelad likgiltighet. Du kan hitta falska karneoler i vilken kristallbutik som helst. De sägs kunna stärka självförtroendet, rena blodet och balansera relationer. En riktig karneol kan göra detta och mycket mer, men de är knappast enkla att få tag på. Jag har trots allt sökt efter en under trettio år.

"En del av gudinnans privata samling", väser ormen.  "  Hon kommer betala mer än väl för dina tjänster." Jag betraktar hans själ och fanimej om det inte finns ett enda spår av lögn. Om ingenting annat tror han att han talar sanning. Jag viftar bort illusionen och går för att plocka ut ett extra glas från skåpet. Sedan häller jag upp den sista spriten mellan mitt glas och det nya.

"Låt oss tala arbetsvillkor, mr matryoskha." Jag vet inte hur de listat ut min besatthet med stenen, men det kommer jag göra snart nog. Om Aida verkligen planerar en återkomst så är det inte länge förrän ryktet börjar spridas och andra tar upp jakten. Allt försprång jag kan få är bra. Ett kärl, oavsett vems det är, säljer riktigt bra på svarta marknaden. Jag har hört att blodet från ett kärl är lite som att dricka massor med redbull, ta adrenalinsprutor och stoppa fingrarna i ett eluttag på samma gång. Och ju starkare demonen är som skapat kärlet, desto fler personer är villiga att riskera livet för att få tag på en smakbit. Själv brukar jag känna en viss motvilja att ta upp jakten på grund av min egen historia, men alla har ett pris. När det gäller den där stenen kommer jag med glädje leta fram vartenda kärl på planeten och blöda dem torra. 

Det är trots allt en hård värld vi lever i.