Eld & blod

Kapitel 5

Ett år tidigare

Tina är försenad. Igen. För någon med lika mycket energi som en duracellkanin har hon förvånansvärt svårt att hålla tiden. Jag ställer mig framför spegeln och drar bak mitt blonda hår. Det är tunt och glansigt, klassiskt skandinaviskt hår med lösa vågor.  Jag fäster uppsättningen med en tofs. Solen utanför fönstret lyser upp rummet, avslöjar små dammpartiklar i luften. Det är en av de varmaste dagarna på hela sommaren. Det råkar även vara min födelsedag och min bästa vän har lovat mig en dag på stranden. Om hon någonsin dyker upp. Jag stoppar ner mitt vita linne i shortsen och drar på mig ett par gympaskor. Min ficka börjar vibrera när jag kommer ner i köket för att fylla på en vattenflaska.

"Jag vet, jag vet", stönar Tina i telefonen. Jag kan inte låta bli att le. "Jag kommer så fort jag kan Michelle, på hedersord. Shit, den här värmen mördar mig!"

"Jag tycker att det är skönt ute."

"Såklart du gör. Du bränner dig aldrig", påminner Tina mig och jag hör hur hon rotar efter något på andra änden. Hennes andhämtning är ansträngd. "Jag kan inte fatta att du drar med mig på stranden i den värmen." Det sista av meningen blir ett dovt mumlande när hon lägger ner telefonen. Jag hör henne svära och himlar med ögonen.

"För att dra med dig till stranden på min födelsedag, en vacker sommardag, är så jobbigt." Jag försöker låta sårad, men sanningen är att jag förstår Tina. Det är nästan som hon är allergisk mot solen. Hennes hud bränns i maj och hon får solsting väldigt lätt. Därför har jag packat ner en hatt, något jag vet att hon kommer glömma, och lånat grannens parasoll.

"Förlåt." Hon drar ett djupt andetag. "Okej, du har rätt. Jag kommer om en stund med en bättre attityd. Älskar dig." Hon krånglar lite mer med telefonen och lägger på. Jag står still en stund. Den kvava luften känns plötsligt lite väl torr.

"Älskar dig med." Jag fyller på min vattenflaska och går uppför trappan igen. Väl inne i mitt rum bestämmer jag mig för att städa upp lite. Klockan är strax över tio. Om jag känner Tina rätt kommer hon dyka upp vid runt tolv, med ursäkter och en påse av gröna tuggummin. Godis med äppelsmak är min bästa väns sätt att be om ursäkt. Jag har fortfarande kvar några från den gången hon råkade spilla varmt kaffe över mig i cafeterian. Jag vänder mig mot sängen och stannar upp.

Det ligger ett halsband på min kudde. Kedjan är av mörkt läder och längst ner hänger en stor, lila kristall i olika nyanser. Ytan är lite bucklig. Jag håller upp det framför mig. Det är vackert. Unikt. Längst ner har någon knutit en liten papperslapp.

Ametist för att hålla borta dålig energi och stress. Skyddande egenskaper.

Jag lirkar försiktigt bort lappen och lägger den i min skrivbordslåda. Halsbandet har inget lås och är nästan för litet, men jag lyckas få det över huvudet. Kristallen lägger sig tillrätta mot min halsgrop. Jag tror inte på att stenar och kristaller har helande krafter. Det är rent psykologiskt, något man trodde på förut när tiderna blev svåra. Ett placebo. Men det är fortfarande en gullig och oväntad present. Jag går ut från mitt rum och ställer mig vid dörren närmast trappan.

"Vad är det?" Dani sitter på sängen med en laptop framför sig. Jag flinar när jag ser serien på skärmen. Det är skönt att veta att vissa saker är detsamma.. Min lillasyster kanske har doppat tån i den mörka sidan, men hon gillar fortfarande färgglada mangafigurer. Idag har hon även skippat klänningen hon lånat från Maya Tahiro, som jag sett alltför mycket av på senaste tiden, och tagit på sig en svart, långärmad tröja och marinblåa jeans. Ett gott tecken. "Tänker du bara stå där?" frågar hon och tittar upp. Hon ser att jag använder halsbandet, men kommenterar det inte. Jag har inte förväntat mig något annat.

"Har någon dött än?" frågar jag med en nick mot dataskärmen.

"Det är inte en sådan serie", säger hon lite irriterat.

"Du kommer bli förvånad om du vet hur många barnvänliga serier och filmer som är rent av skräckinjagande. Det finns en med kaniner som går ner i ett hål och dör." Jag ryser och Dani himlar med ögonen.

"Säkert."

Den korta stunden som följer är faktiskt ganska rolig. Jag nämner fler barnfilmer som borde bli förbjudna och Dani hånar mig tills jag visar henne en video med Oz 2 där flickan blir utsatt för elchocker.

"Jag är så glad att ingen visat den här för mig", säger hon och skakar på huvudet med skräckblandad förtjusning. "Jag hade fan kissat på mig." Jag håller med henne. Efter ungefär trettio minuter av fler youtubeklipp dyker Tina upp. Hennes lugg klistrar sig mot pannan och hon är rosig om kinderna.

"Avbryter jag något?" frågar hon och ser faktiskt bekymrad ut för ett ögonblick. Jag rätar på ryggen och sneglar mot klockan på min arm. Kvart i elva. Hon måste ha flängt omkring som en höna utan huvud. Både jag och Dani skakar på huvudet och Tina lägger armarna i kors. Jag kan se på henne att hon inte tänker släppa det här och drar med henne ut ur rummet. Innan dörren smäller igen vänder jag mig om och rör vid halsbandet. När Dani möter min blick mimar jag ett tack. Hon himlar med ögonen och återgår till sin serie.

"Det där är något man inte ser ofta", säger Tina. "Har spöken från tidigare födelsedagar varit här och faktiskt fått er att umgås? Gömmer det sig en seriemördare i garderoben?" Hon lägger dramatiskt handen för munnen.

"Kan du bara..." Jag gör en liten rörelse med handen, osäker på hur jag ska fortsätta. Gesten får Tinas fokus på min hals.

"Gav Dani dig det där? Det är ju jättefint." Hon skakar på huvudet och rör försiktigt vid stenen. Så här nära kan jag känna doften av solkräm. Massor med solkräm. Jag skrattar och kliver närmare för att torka bort lite bakom hennes ena öra. Hon gnuggar genast fingertopparna mot huden och grimaserar. "Jag köpte en hel flaska med solskyddskräm för småbarn och det är som lim."

"Du tar inga chanser med andra ord?" frågar jag roat. Hon skakar på huvudet.

"Ett ord, Michelle. Cancer. Ruttnande hud. Död."

"Jag tror att det är mer än..."

"Ska vi till stranden eller inte?" Jag flinar och håller upp händerna, den internationella gesten för kapitulation. När vi når stranden och gått ut bilen kommer jag på mig själv med att stirra på reflektionen i bilrutan. Halsbandet glimmar till i ljuset, kylig mot min varma hud. Jag har ägt det i mindre än en timme och ändå känns det redan som en del av mig. Som om jag alltid haft det på mig. Tina tar upp mobilen.

"Helvete också", muttrar hon och skriver något.

"Vad?"

"Jag glömde att hämta mammas bok från det där nya stället. Du vet hur mamma är. Hon tar alla chanser att stödja lokala företagare." Jag rynkar på pannan.

"Vem öppnar en bokhandel här?" I Norberg finner det tre saker man kan göra för att överleva.  Man kan flytta, sporta eller ta droger. Inte sällan görs de två sistnämnda tillsammans, men låt oss bara säga att ingen kommer öppna en litteraturklubb här under den närmaste framtiden. Förutom möjligtvis Tinas mamma, en sköterska som är alldeles för välutbildad och smart för detta ställe.

"Den nya polischefens fru", säger Tina och öppnar bakluckan så vi kan samla ihop våra grejer. "Hennes styvson Kevin går på samhällslinjen och hjälper till i biblioteket ibland. Kommer du inte ihåg att jag sa det? Killen som stammar."

"Jag minns." Det är inte en lögn. Jag minns Kevin. Som sagt, detta är en liten stad. Däremot tenderar jag att undvika vårt bibliotek, som ligger placerat i källaren, så gott jag kan. Det enda jag kan tänka mig som är värre än att bli levande begravd i en underjordisk håla är att bli levande begravd i en underjordisk håla med massor av böcker. "Vi kan hämta upp din mammas bok på vägen hem." Tina skakar på huvudet.

"De stänger tidigt idag. Jag fixar det imorgon." Hon vänder sig om och gör en dramatisk gest över strandbädden. "Idag handlar allt om dig, Seashell. Grattis på födelsedagen."