På grund av dig

❀Kapitel 1❀ (TW)

Jag var 6 år när det hände fösta gången. Han var 12. Jag satt vid datorn i mitt rum och Försökte klura ut hur man stavade till hemsidan med spel som jag brukade vara inne på när jag hade tröttnat på paint. Då såg jag honom gå förbi mitt rum, så frågade om han kunde hjälpa mig. Han sa ja men när han var färdig stannade han kvar. Jag tyckte att det var konstigt men blev glad över att han ville vara med mig. Jag såg upp till honom. Han var ju min brors kompis, den i mina 6:åriga ögon, vuxna killen från huset mitt emot. 

Efter en stund frågade han något som jag aldrig kommer att glömma.
- Vet du vad knulla betyder? 
Jag blev chockad eftersom att jag visste att det var ett fult ord, jag hade hört någon i skolan säga det och den personen blev ju tillsagd, men jag visste inte vad det betydde så jag svarade nej. 
Han svarade med att fråga om jag ville veta. Jag sa självklart ja, eftersom jag var nyfiken på dedär nya ordet. Han sa att jag skulle sätta mig på sängen och jag gjorde som han sa. Han la mig under täcket och drog ner mina byxor. Jag blev rädd och frågade var han gjorde men han ville inte svara. Jag vände mig om och stirrade in i väggen. Jag hörde hur han började knäppa upp sina byxor så jag kollade bak  igen för att se vad han höll på med och han sa strängt åt mig att inte titta så jag vände mig om, igen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag pressade min kropp mot den lila väggen med rosa blommor för att hålla det där lilla avståndet som fanns mellan oss och hur solen från takfönstret landade på min högra arm och gjorde min redan varma och stressade kropp helt svettig. Nu kände jag hur han kom närmare och försökte  ta sig in i mig, jag kände en tår som rann ner för min kind. Det var hemskt men jag vågade inte säga ifrån. Jag bara låg där med munnen full av min nallebjörns arm för att kväva ljudet av min gråt. Allt jag ville var att det skulle ta slut. Efter 2 minuter som kändes som en evighet slutade han bara. Han satte sig upp, knäppte byxorna och kollade på mig en stund, sen gick han ut ur mitt rum. När han hade gått hem satte jag mig upp och för en sekund var det som om hela världen hade stannat.  Sedan gick jag och badade. Jag ville skrubba bort den där äckliga känslan. Lukten av honom.

Nu i efterhand, 12 år senare, har jag så svårt att förstå hur en så liten människa kunde känna dom känslorna. Hur jag på något sätt, även om jag inte hade en aning om vad det var som hade hänt eller vad det betydde, kunde förstå hur fel det var och hur jävla rånad jag kände mig. Men jag antar att det är av den enkla anledningen att vem du än är, oavsett hur gammal du är, oavsett om du mår bra eller dåligt, om du har fysiska eller mentala nedsättningar, om du har mer eller mindre makt än din förövare, så vet du sekunden någon tar sig rätten till din kropp att det inte känns bra.