På grund av dig

❀Kapitel 6❀

Det gick några månader, skolan drog igång och jag kraschade totalt. 

Jag satt på matte-lektionen och började plötsligt känna att jag inte kunde se siffrorna i boken. Jag kollade runt och allt omkring mig va suddigt. Jag fick panik och stängde boken. Sen satt jag bara där och försökte fokusera på att inte låta tårarna rinna över. Min lärare kom fram och frågade mig varför jag inte jobbade och när jag skulle svara så kom det inget ljud ur munnen, det var som om alla mina sinnen hade stängts av. Så istället för att förklara vad som hände slog jag upp boken igen och försökte läsa. Det gick inte, paniken kom krypandes i hela kroppen så fort jag la ögonen på siffrorna. Helt plötsligt hör jag ett konstigt grymtande ljud och inser snabbt att det kom från mig själv. Jag kunde inte längre kontrollera kroppen. Mitt hjärta började rusa och min andning blev tung och hetsig. I nästa sekund märker jag hur jag är påväg ut ur klassrummet med alla mina grejer. Jag grät och nästan sprang ut. Jag fortsatte springa, ut ur skolan och hem. Väl hemma försökte jag hitta någon i min familj som kunde hjälpa mig men ingen var hemma. Utan att tänka så gick jag rakt in i mina föräldrars rum och tog ut mina sömnpiller och antidepressiva. Jag hällde ut allting på sängen och där låg dom, 134 tabletter. Jag ville bara att allt skulle försvinna, alla rykten all ångest och alla dom där jävla middagarna med dömande blickar. Så jag svalde tabletterna. 

I några sekunder blev jag helt lugn och alldeles varm. "Nu är det bara att vänta på att skiten ska ta slut" tänkte jag. Men sen såg jag alla fina teckningar min lillasyster hade ritat och satt upp på väggarna, jag såg min hund som bara satt där och undrade vad som höll på att hända och jag tänkte på när min äldsta bror helt plötsligt var tvungen att flytta till en fosterfamilj i Norrland när jag va 3-4 år. Jag kom ihåg hur mycket jag hade saknat honom och hur glad jag blev den där gången när han överraskade mig på förskolan. Och jag insåg att jag ville vara där för mina syskon och jag ville vara där för min fina mamma som alltid har försökt sitt allra bästa för att vi ska må bra. Jag tänkte på min pappa som skulle komma hem från grannen när som helst och hitta mig där på sängen helt livlös. 

Det var en sak att jag mådde dåligt men aldrig att jag skulle utsätta min familj för mer skit. Jag tänkte att "vafaan om jag fortfarande vill dö om en vecka så kan jag göra det då, men dör jag nu så får jag aldrig veta vad som händer, det går liksom inte att ta tillbaka." Så jag sprang över till grannen och bankade på dörren, grannen öppnade och såg direkt att nånting var fel. Jag struntade i att hälsa på honom utan ropade direkt på pappa. När han kom ut frågade han vad som hade hänt och jag sa att jag hade tagit min medicin. Han va lugn och sa " men linnea du ska ju inte ta den vid den här tiden" han förstod inte vad jag menade så jag var tvungen att förklara att nej pappa jag har tagit alla. Jag såg paniken i hans ögon, han tog mig i armen och vi sprang hem.