Vårterminen i 8:an började jag må sämre igen. Men den här gången blev det värre. Det började med att jag kände mig ensam. Jag trivdes varken hemma eller i skolan, till och med dansen som alltid hade varit en fristad blev ångestfylld. Jag klarade inte av att äta middag med mig familj, det ända jag kunde tänka på var att jag ville försvinna. Varje gång jag råkade få ögonkontakt med min storebror eller mina föräldrar kände jag hur mitt hjärta började rusa och det blev svårare att andas. Det slutade oftast med att jag åt på rummet eller gick utan att äta färdigt.
En kväll efter skolan när panikångesten precis hade lagt sig, satt jag på min säng och kände kanske för första gången den där känslan av tomhet. Som om ångesten hade gröpt ur allt mitt inre och lämnat ett stort hål. Klockan var runt 3 på natten och tomheten gjorde att jag inte kunde sova. För "drömlandet" fanns liksom inte. Jag gick för att ta en dusch men orkade inte ens stå upp, så jag satte mig ner i duschen istället. Då såg jag rakhyveln. Jag tog upp den och började ta sönder den, som om det var en självklarhet vad det var jag skulle göra. Jag fick ut bladen och började skära mig. I början sved det men efter att jag dragit bladet mot min arm 20 gånger så var jag helt bedövad, kanske av adrenalinet. Så jag fortsatte lite till, lite djupare. Jag slant till och det blev djupare än jag tänkt mig. Men jag reagerade knappt. Jag gick ur durschen och knöt en strumpa runt armen för att stoppa blodet. Sen gick jag och la mig.
Dagen efter vaknade jag med panik. Jag började rota i garderoben efter något långärmat. Jag gjorde allt för att ingen skulle få reda på det. Efter den dagen gjorde jag samma sak nästan varje dag.
ŞİMDİ OKUDUĞUN
På grund av dig
Genç KurguJag växte upp med övergrepp och psykisk ohälsa. Jag säger absolut inte att jag har haft det svårare än någon annan och söker ingen tröst eller empati, detta är bara ett sätt för mig att bearbeta allt som har hänt. Anyways detta är min historia.
