Stuck In You - Omar Rudberg Fanfiction

1.7

Elins perspektiv

Jag var i chock. Just nu satt jag bara på sjukhuset, väntade och väntade. Nu har jag väntat i två veckor och fortfarande har varken han eller mamma vaknat. Mitt huvud var helt tomt.

Nästan direkt efter att Omar hade sprungit ur huset blev han påkörd, i det ögonblicket hade jag skrikit det högsta jag kunde, jag hade suttit där och skrikit i näst intill fem minuter. Jag fick följa med in i ambulansen och prata med någon tant men hon fick inte ur mig någonting, efter det har jag inte sagt ett ord. Jag har bara suttit och stirrat rakt fram, ätit lite och ibland behövt gå på toa.
Men jag har inte gett upp än, hoppet finns kvar. Hoppet om att Omar överlever och även mamma, hoppet om att en dag kunna skapa familj med Omar, att en dag låta mamma bli mormor.

Röster hörs i bakgrunden. Först är det bara mummel, sen blir mumlet till några enstaka ord, orden blir till meningar och nu kan jag höra att de pratar om mig.

"Hon måste väl vakna någon gång ur sin chock? Nu har hon ju suttit så där i mer än två veckor"
"Vi måste försöka väcka henne och berätta, det är viktigt"
"Är det ens möjligt?"
"Absolut, klart det är"

Steg närmar sig mig och någon ruskar om mig, min kropp reagerar inte det är som att jag är i någon slags koma.
"Snälla Elin vakna, det är viktigt det angår din mamma och Omar"
Nu börjar min kropp vakna, den vrider på sig, men fortfarande ingen speciell reaktion.
"Hon börjar vakna!!"

"Snälla lilla Elin vakna det är nyheter som du måste få veta, tänk på din mamma och din kille"

Jag sträcker på mig och det knakar till i min rygg, nu känner jag att jag börjar få tillbaka tallförmågan. Jag lyckas iallafall få fram något grymtande ljud men lyckas sedan pressa fram ett "hej".

"Ja hon har vaknat!" nu kan jag höra att det är Emilias röst som pratar
"Var det något ni ville?" frågade jag nyfiket, jag hade ju trots allt hört deras diskussion.
"Okej vi börjar med att både din mamma och Omar har vaknat, fast Omar är ganska rejält skadad och det är fortfarande ifall han kommer överleva utan några funktionshinder" hennes röst gick från glad till osäker.
Men jag bara ler tillbaka till henne, det viktigaste är att Omar överlever jag bryr mig inte om några hjärnskador.
Hon sneglar fundersamt på mig.
"Det viktigaste är ju att han överlever"
"Mm och det är en till viktig sak som jag måste berätta..."
"Vadå?" nyfikenheten överflödade i min kropp just nu
"Alltså det är så att vi är SYSTRAR!!!" det sista skrek hon ut
"Nej, du skämtar?" flämtar jag till
"Nej Elin det är sant, du och jag vi är systrar"

________________________

Och det är här ni bestämmer om det ska vara slut eller inte, jag själv vet inte jag har liksom en plan i huvudet vad som ska hända om det inte är slut än och det resulterar att boken blir längre. Men allt beror på er, antingen vill ni att boken är slut här(+epilog ofc) eller så fortsätter jag(med epilog i slutet här också)
Så släng in en kommentar om vad du tycker!

Puss puss

Xoxo Elin