Fotboll, kan det rädda ens liv?

Kap 4 Ska jag dö?

Det visade sig vara cancer.....
Jag trodde att jag skulle falla ihop och bara skrika av ilska! Varför ska allt hända mig? Jag sliter varenda dag för att hålla ihop mina tårar och ilska. Fattar ni hur jobbigt det är att bli mobbad varenda dag både i skolan och utanför. Den sekunden jag fick reda på att jag hade fått en godartad tumör i ryggen så kände jag, varför hoppade jag inte framför tåget när jag inte skulle få känna någon smärta.
För att jag skulle bli frisk så skulle det behövas många operationer och många cellgifter. Jag blev inlagd direkt på sjukhuset och redan nästa dag skulle jag börja med mina operationer.
Efter min första operation hade min mamma fått reda på att jag hade besökt järnvägen varenda dag i ett halvår och hon höll själv på att bryta ihop eftersom hon hade inte vetat att jag mådde som jag mådde och att jag hade blivit mobbad hela mitt liv. Jag började också tänka mycket eftersom det kändes som att jag hade svikit min egen mamma och min bästa vän för att jag inte hade berättat det. Veckorna gick och jag fick lägga av med fotbollen för ett tag men det kändes som en evighet. Jag blev också mycket sämre och mina föräldrar började alltid bråka om vem som skulle vara hos mig. En dag när jag var som värst hörde jag massa skrik utanför (det var mina föräldrar som skrek på varandra) och efter det bråket har jag inte sett min pappa mer. Han sa till mamma väldigt högt att han inte ville ha något med mig att göra. Det kom som en kniv i hjärtat på mig och ungefär efter han hade gått fick jag hjärtstopp och det var nära att jag dog men läkarna på sjukhuset ska ha ett stort tack att de räddade mig. Jag kom ihåg att min mamma började fylla i såna begravningsaker om det värsta skulle hända för man vet ju aldrig. Men efter några månader började jag bli bättre och jag kunde börja gå till skolan igen vilket jag inte ville men var tvungen för att jag skulle få en utbildning att söka in till gymnasier och sedan jobb. Men i skolan var det exakt samma sak, de retade mig nästan ännu mer nu än vad de gjorde förut! Men om inte jag och min bror hade gått i samma klass hade jag inte överlevt. Han började ställa upp för mig och sa till varenda gång de sa något till mig och istället för att hänga med populäraste, där han passade in, hängde han mig. Är så tacksam över att ha han.
Fotbollen fick jag egentligen inte spela förrens jag var helt frisk, men jag började lite smått i smyg för jag klarade inte att sitta o kolla. Jag hade ju tyvärr missat alla zonläger så jag hade ingen chans att komma dit och man blev ju lite ledsen för jag hade kanske kunnat bli något....
Jag började nian och jag bestämde mig att jag skulle orka stå ut detta året med av mobbing. Jag hade redan sagt till mamma att jag skulle flytta så långt som möjligt ifrån byn för att slippa alla personerna i min klass. Jag sökte in till tre olika fotbollsgymnasier men kom tyvärr inte in pga av att jag hade precis varit sjuk, och då började mitt tålamod sjunka för då började tankar komma att jag kanske var tvungen att gå i byn och att jag skulle behöva stå ut ännu fler år, det hade jag inte klarat. Men så en vacker vår dag i april skulle mitt lag möta Malmö FF i DM och man var ju lite spänd eftersom man skulle möta Jonas Therns stora team. Jag kom ihåg att jag var så nervös och lite nervös att ingen skulle se att jag var en tjej eftersom jag var korthårig för mitt hår hade inte vuxit ut än. Matchen var igång och om jag får säga det själv så var jag i bra form och det gick strålande! Jag gjorde till och med mål och vi vann tillsist med 4-3 efter en extremt tuff match! Efter matchen kommer Jonas fram till min tränare Fredde och säger:
- Han nummer 7 ( mitt nummer) har han något gymnasium ännu?
- Hon utbrast min tränare då.
Jonas kom i stor förvåning och sa:
-det gör inget, henne vill jag ha till min utbildning ( Calcio då).
Fredde gick och hämtade mig och jag stod och snackade med Jonas Thern länge......