Fotboll, kan det rädda ens liv?

Kap 6 Min stora dröm

Efter studenten lekte livet. Jag bodde kvar i Malmö och fick faktiskt chansen att spela i allsvenskan. Jag bara njöt av chansen och visade att jag skulle platsa i startelvan.
Det började också närma sig EM i Sverige och två dagar innan midsommar, ringde förbundskaptenen Pia Sundhage och sa:
- Hej Lina! Jag har sett hur du har utvecklats de senaste åren och om jag får säga det själv så är du en riktig höjdare, därför skulle jag vilja fråga dig om du skulle ha möjlighet att spela i sommar i EM? Vi har lite ont om backar så vi skulle behöva lite förstärkning.
Jag trodde knappt mina öron och blev helt paff, men som tur var fick jag fram ett litet ja till henne och jag var helt plötsligt med i A-landslaget. Jag kunde nog inte själv fatta det och det första jag gjorde efter att jag har pratat med Pia, var att ringa mamma och jag skrek:
- JAG SKA SPELA I LANDSLAGET!!
- Vad roligt utbrast mamma
Jag tror att hon också kom i chock.
Jag räknade ner varenda dag tills den stora dagen men det var en annan dag som jag var tvungen att komma förbi först.
Vi skulle ha klassfest från de som gick ut nian, och jag ville verkligen inte gå men Oskar tvingade mig.
Visst hade jag väl förändrats ganska mycket sen jag såg dem sist, men jag ville ändå inte gå dit.
Kvällen kom och jag och Oskar drog dit. När vi kom dit så hälsade man på alla och de jag var mest rädda för hade inte sett mig än. Klockan blev sex och det var då middagen skulle börja och den som mobbade mig mest utbrast:
- Men var har vi Lina, vågade hon inte sig hit?
Jag tittade på min bror och han gav mig ett sådant leenden han brukar ge mig när han hade en plan.
Oskar reste sig upp och sa:
- Jossan (hette mobbningsledaren) om du hade kollat lite runt så kan du faktiskt se Lina för hon är här.
Han pekade på mig och Jossan utbrast:
- Men herregud, har du färgat håret? Isåfall vad fint.
Men man såg på hennes ögon att hon ville sagt något annat. Och att jag hade nog inte sett ut så som hon hade föreställt mig.
Kvällen fortsatte och jag satt och pratade mest med de killar jag umgicks med när jag var i skolan. De hade inte förändrats ett dugg i sättet men i utseendet hade dem det. Om jag måste erkänna en sak så tror jag att jag blev kär vid första ögonkastet när jag såg Filip. Han är så snäll och har världens vackraste ögon. Han hade nog förändrats mest av dem och jag såg att vi hade någon kontakt. Han frågade mig om jag ville gå ut och ta lite luft eftersom det var så varmt därinne. Vi gick ut och ställde oss bakom bollplanket och började små prata lite och Filip kom närmare mig och våra läppar möttes och där stod vi och kysstes på en klassfest. Efter denna kyssen kände jag att jag hade hittat min livs kärlek inte för att vi kände varandra så bra men det kändes så rätt och jag tror att han kände samma sak. Jag kan ju berätta att under denna sommaren blev vi ihop men fick ha ett distansförhållande eftersom han bodde i Canada och spelade hockey i NHL. Men som tur är finns Skype.
Sen var det äntligen dags för EM och jag kunde knappt bärga mig. Men man måste ha inställningen att man inte får spela så man inte blir ledsen. De första fem matcherna fick jag inte spela något, men det gjorde inte så mycket, jag tyckte det var kul att få hänga med truppen. Men så i kvartsfinalen mot Tyskland skulle min stora dröm gå i uppfyllelse. Det var väl ungefär fyra minuter kvar av matchen och vår höger back blev skadad. Pia ropade upp den andra backen som satt bredvid mig och hon gick fram till Pia och viskade något till henne och Pia frågade: är du säker? Hon nickade och Pia ropade på mig att göra mig redo. Jag blev väldigt chockad men nu gällde det bara att fokusera.
Jag blev inbytt och fick faktiskt röra bollen några gånger. När det blev en minut kvar så fick vi frispark på halvplan och Pia skriker att jag ska ta den och jag blev så förvånad men det gällde bara att hitta fokus. Det stod redan 0-1 till Tyskland och om jag skulle få till en bra boll så någon kunde nicka in den kan det ju gå till förlängning. Jag la upp bollen och tog några djupa andetag och tog sats. Sen sköt jag och bollen gick alldeles för långt till vänster, men när bollen väl är precis framför mål tar vinden tag i den och styr den rätt upp i vänstra krysset. Jag blev så chockad att den hade gått in. Jag hade skötet från halva planen rätt in i mål. Det stod 1-1. Vi kunde ju vinna matchen också men tyvärr slarvade vi till det så vi förlorade på en straff.
Dagen därpå på Nyhetsmorgon så tog dem upp mitt mål och jag kände att jag kunde faktiskt vara stolt över det.
På hösten där fick jag spela i allsvenskan i startelvan och allt bara flöt på. Jag vann också årets mål på fotbollsgalan.