Drömmarna

•6•skadad... Eller•

*Jag stod öga mot öga mot den lurviga varelsen. De blodröda stirrande ögonen var bekanta. Hade jag sett dom innan?*

•Koras POV•
Solen sken genom trädkronorna. Det droppade vatten från grenarna. Jag fick en iskall droppe på pannan. Den kylde ner hela min kropp och jag vaknade, inte drastiskt, utan jag öppnade sakta ögonen och såg trädet ovanför mig. Det låg lite snö på mig men det mesta hade smält. Därför var jag nu genomblöt. Jag satte mig upp. Det värkte i hela kroppen. Benet värkte, magen värkte och dessutom hade jag blivit förkyld.
Jag reste mig sakta upp i den frusna kroppen. Då ser jag byn.
Jag orkade inte tänka på något utan gick bara ner från backen och in på min gata. Ingen är ute. Undra vad klockan är? Jag gick till min stuga, öppnade dörren och gick in.
- H.. He.., fick jag bara fram.
Lindas skor och jacka är borta. Hon letar säkert efter mig nu. Jag gick in i badrummet och tog av mig kläderna och gick in i duschen, satte på vattnet.
- Ajj!! skrek jag och stängde blixtsnabbt av det ljumna vattnet.
Jag hade ett stort rött bett på sidan av magen. Det sved när jag hällde vatten på det. Jag torkade mig och tog på mig rena kläder istället.
Jag letade upp förstahjälpen lådan och lappade ihop såret med vita små rektanglar. Just då öppnades dörren. Jag gick sakta ut från badrummet ut i hallen. Där stod Linda med tårfyllda ögon.
- Var har du varit! snyftade hon och kramade mig hårt. Jag var ju skit orolig!
Hon släppte mig och tog av sig skor och jacka istället för att fråga var jag hade varit. Hon gick in köket. Jag gick efter henne och la mig i soffan. Linda stirrade på min mage.
- Vad är det? frågade hon.
Den vita ringen som jag gjort själv för att lappa ihop såret, syntes lite under min tröja. Jag drog ner tröjan och täckte det igen.
- Äh, sa jag. Inget farligt. Bara en liten skråma som jag fick i skogen.
- Det var ingen LITEN skråma! skrek Linda oroligt. Hon gick fram och drog av mig tröjan.
- Men sluta! sa jag irriterat.
Jag hade knappt sovit någonting och sedan drar Linda bara av mig tröjan utan någon respekt alls.
- Vi måste till doktorn, sa Linda. Jag tror sjukstugan har öppet till klockan fem, så vi hinner.
Jag suckade djupt. Men det var ingen idé att ens försöka protestera. Hon får ändå alltid som hon vill.

Kroppen värkte fortfarande och jag kände att jag fick huvudverk när jag såg den lilla stugan. Linda klampade fram till dörren och öppnade dörren. Det plingade till när vi kom in. Jag suckade ännu än gång. Huvudverken steg och jag grimaserade åt smärtan.
Då kom det ut en gammal kvinna ur ett rum.
- Hej! sa hon glatt och drog på sig ett leende.
- Hej hej, svarade Linda och jag samtidigt och log.

•Lindas POV•
Kora stod bakom mig och kollade upp i taket. Jag vände blicken mot kvinnan igen.
- Kan du ta emot nu? frågade jag osäkert.
- Javisst! svarade hon lika glad som innan. Följ med mig.
Det kändes inte rätt och följa med en okänd kvinna. Men hon var en läkare. Fast denna kvinnan litade jag inte på.
- Kora? sa jag och hon väcktes från sin dröm.
Jag gick in i öppningen som den gråhåriga kvinnan försvann i.
Det var en lång vit hall med dörrar med olika nummer på. Den ända dörren som var öppen var nummer 101 och vi gick in i rummet. Kvinnan satt på en trästol och kollade på oss med sina choklad färgade ögon.
- Vad har ni på hjärtat då? frågade hon. Jag och Kora växlade blickar.
- Min kompis har skadat sig, började jag.
Kvinnan log mot Kora och hon gick skakande fram på sina smala ben. Hon satte sig på trästolen bredvid henne. Kora lyfte upp sin gråa urringade tröja så att hon fick göra sitt.
- Ajdå... sa kvinnan. Vad hände?

•Koras POV•
Vad som hände? Jag tänkte efter. Vad hände egentligen? Det fanns inga minnen. Bara en kall och mörk vinter natt. Det blåste och jag skulle leta efter min stav. Sedan vaknade jag ute i skogen. Jag kom inte ens ihåg hur jag somnade.
- Jag... jag vet inte.., sa jag tyst.
Nästan viskade. Både Linda och den mystiske kvinnan stirrade på mig.
- Nehe, sa kvinnan tillslut. Får jag kolla?
Jag nickade. Hon drog sakta bort de vita lapparna så att det inte skulle göra ont. Men hon lyckades inte så bra. Jag blundade och bet mig i pekfingret för att dämpa smärtan. När den var borta slängde hon den i soptunnan.
- Skämtar ni med mig? sa hon och hennes glada min försvann och övergick till ett blängande. Man kan skämta med kompisar men inte om sådana saker.
Jag kollade ner på magen där bettet satt för en stund sedan. Nu fanns inget där. Inget ärr eller någonting. Bara min bleka gamla hud.

•__________________________•

- Vad var det där?! frågade Linda för typ 100:onde gången. Och jag svarar samma hela tiden.
- Jag sa ju att jag vet inte! sa jag irriterad.
Den gråhåriga kvinnan hade slängt ut oss och smällt igen dörren utan ett hejdå. Nu satt vi på köksbordet mittemot varandra.
- Vadå jag vet inte? sa hon. Erkänn bara att du lurade mig!
- För det första! avbröt jag henne. Jag kom inte själv ihåg vad som hände där ute i skogen. För det andra, varför tror du att jag skulle göra såhär?
Hon stirrade på mig med en mördande blick.
- Det kan du ju fråga dig själv.., avslutade hon och gick iväg till toaletten. Jag suckade och kollade en extra gång på min midja.
Fortfarande inget...

Linda hade stannat på toan länge nog för att jag ska hinna tröttna. Det kanske var meningen, liksom hennes hämnd. Men varför väntade jag ens. Hon ville ju inte träffa mig nu.
Jag lät henne besegra sin ilska medan jag tog på mig skorna och gick ut i den kalla kvällsluften. Jag huttrade av kylan. Det töade vita små snöflingor ner mot marken. Dom smälte lika snabbt som de hade fått liv. Den lilla lyktan hängde ovanför mitt huvud. Lyktan lyste upp den mörka kvällen. Fönstret mitt emot stod Adam. Det ljusa håret hängde över ena ögat. Jag antog att han delade stuga med Simon och Gabriel. Han kollade hysteriskt på mig. Jag rynkade pannan och kollade på honom. Jag log. Men han försvann in i den mörka bakgrunden. Jag suckade och skulle precis dra ner dörrhandtaget och gå in, förrän någon tog handen för munnen på mig drog iväg mig. Jag släppte handtagen och började istället kämpa för att få bort händerna från ansiktet. Jag försökte skrika men bara mummel kom fram. Jag drogs längre ifrån stugan. Sedan utanför Adams stuga möttes jag av en stinkande tygbit. Jag kände mig konstig. Allt snurrade och plötsligt blev det svart.

Jag vaknade hastigt upp i ett litet rum. Mitt huvud snurrade fortfarande men blev som snart normal igen. Väggarna var kritvita och inga fönster avslöjade ifall jag befann mig i en källare eller övervåning. Men jag gissar på källare. Lampan uppe i taket lyste upp det ljusa rummet till en lampa själv. Jag tänkte precis resa mig upp men märkte att jag satt fastbunden på en stol. Jag kollade runt i rummet. Bakom mig fanns en dörr. En vit såklart. Då hörde jag viskningar bakom dörren. Det var svårt att höra vad de sa. Bara ohörbara viskningar som nådde mina känsliga öron. Då trycktes handtagen ner och jag vände blixtsnabbt fram blicken igen.
Visst, jag var nyfiken på vem det kunde vara. Men nu ville jag inte studera min kidnappare från topp till tå. Nu ville jag här ifrån!
Jag tog ett djupt andetag innan dörren slogs upp mot väggen.
- Hon är vaken, viskade den ena främlingen.
Rösten var välbekant. Det dröjde inte länge innan jag visste exakt vem det var.
- Nej men hejsan, sa hon och ställde sig framför mig med inte mindre än Ossi bredvid sig.
- Vad vill du? sa jag uttråkat.
- Du säger till Frida att hon håller sig borta från Adam! skrek hon åt mig. Fattar du det?!
Herregud. Allt detta för det lilla? Jag var egentligen inte så rädd. Hon kunde inte göra värre saker än detta. Eller, jag trodde inte ens att hon kunde hålla på med sådana saker.
- Varför tog du inte bara Frida? sa jag surt.
Katarina skrattade åt min kommentar.
- Vi tog helt enkelt fel, sa hon irriterande och kollade på sina naglar innan hon gick till dörren igen med Ossi.
Vi såg ganska lika ut, men ändå så stor skillnad.
- Men hallå! avbröt jag tystnaden. Tänker ni bara lämna mig här?
- Inte mitt problem, sa hon och stängde dörren.
Jag blev ensam igen. Iallafall nästan ensam. De hade lämnat en kniv på golvet en halv meter ifrån.
Tack för den!