Drömmarna

•7•sjuk•

Strömmen hade gått och nu satt jag i mörker. Jag hade försökt att få tag på kniven men hade gett upp. Det var hopplöst. Var är jag egentligen? Inga fönster eller någonting. Jag suckade och kände hur min gamla huvudverk kom stigandes upp i mitt huvud. Jag stönade lågt. Då hörde jag fotsteg. Fotsteg som kom emot det tomma rummet. Visste väl att de skulle komma. Du öppnades dörren.
Lampan tändes.
- Visste väl det! Jag visste att ni skulle..., skrattade jag och kollade sedan bak. Jag slutade genast att skratta och kände istället hur jag rodnade. Hur jag blev röd som en tomat. Adam?!
- Ehm, svarade han häpet.
Vi fortsatte stirra på varann.
- Jag..., stammade jag fram. Kan du... hjälpa... mig..?
Han gick fram till mig utan svar och tog upp kniven. Han kollade på mig med en menande blick "vad gör den där här?"
Jag log ett ursäktande leende.
Han himlade med ögonen, gick bak med kniven och lossade mig från stolen.
- Tack tror jag, sa jag och min huvudverk bubblade i mitt huvud som en bubbelpool. Jag gjorde ett fake leende. Han nickade bara som svar. Han gick ut ur rummet och ut mot en lång mörk korridor.
Jag följde efter honom till en trappa. Vi gick upp och ut genom dörren. Värmen strömmade mot mig från alla håll. Det var vitt här uppe också. Fast ett större rum. Ett vardagsrum. Lampan var släckt. Detta var nog den lokalen som stadium hade varit i innan. Vad gjorde jag här? Eller rättare sagt, vad gjorde HAN här?
Vi gick över salen och ut genom glasdörren. Dörren var öppen, konstigt nog.
Han stannade utanför och kollade på mig med en frågande blick.
- Tack, sa jag blygt igen.
- Äh, svarade han.
Det blev dödstyst i en lång sekund.
Han ljusa hår fladdrade i vinden. Ingen jacka, utan bara sin blåa
T-skirt. Jag stod också utan jacka.
- Vad gjorde du där nere? sa jag men ångrade att jag sa det.
Han väntade en lång stund. Som om han funderade.
- Jo, började han osäkert. Jag följde efter. Han kollade mig rakt i ögonen. Pinsamt.
- Okej, sa jag utan problem.
Han hade följt efter. Men varför? Fast det spelar ju ingen roll. Ifall han inte hade varit där så hade jag ju fortfarande suttit där nere. Vi började gå mot våran gata. Stadium låg inte så långtifrån våra stugor. Nästan mittemot sjukstugan. Gatlyktorna lyste upp kvällen (eller ifall det hunnit blivit natt). Det var stjärnklart. Ingen måne, men de brinnande små kloten lyste upp himlen.
Vi hade gått i tystnad till våra hus.
Min stuga stod oskyldig bland de andra stugorna. Linda satt nog fortfarande på toan. Jag suckade. Huvudverken gjorde mig knäpp. Jag ville bara ligga i min säng och sova. Låta huvudverken göra sitt och sedan dra vidare till någon annans huvud.
- Hejdå, sa jag rosslig i rösten.
Han svarade inte. Utan gick med snabba steg in i hans stuga.
Jag öppnade dörren och gick in. Linda kon rusande från köket.
- Var har du varit!? skrek hon.
Hon verkade inte orolig ett dugg. Bara arg. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig tofs. Hon var röd i hela ansiktet.
- Ute, svarade jag lugnt med min rossliga röst.
Jag hostade. Hon hade armarna i kors och stampade med ena foten.
- Ute! sa jag igen.
Jag tog av mig skorna och gick in i vårt rum. Min säng hade varit fint bäddad hela dagen. Jag kände mig stolt.
Jag gick och la mig med kläderna på och somnade snabbt.

•___________________________
•

Jag vaknade av att huvudverken brände upp min hjärna. Jag bet mig hårt i läppen. Jag steg upp ur sängen för att hämta alvedon i köket. Linda sov i sängen bredvid. Jag log av lättnad och smög ut i köket för att inte väcka henne. Jag öppnade det lilla vita skåpet bredvid kylskåpet. En lös knapp till handtag som närsomhelst kunde hoppa av och själva skåpet satt löst på väggen. Jag öppnade försiktigt och letade upp alvedonerna. Jag hittade en liten vit ask och tog ut den, stängde luckan och hällde ut en tablett. Det stod ett A på den vita lilla ovalen. Jag svalde den hel och drack lite vatten efter. Huvudverken hade nästan hunnit brinna upp hela mitt huvud. Jag mig i sängen och somnade om.

När jag vaknade igen så hade huvudverken domnat bort. Jag vände mig om till Linda. Hon låg mot väggen. Allt var tyst, bara andetag hördes. Lunga stillsamma andetag. De hördes tydligt. Ekande i mitt huvud. Jag höll andan. Andetagen ekade fortfarande ljudligt i mitt nästan uppbrända huvud. Detta var inte min andning. Inte mina andetag. Jag reste mig upp och satt mig på sängkanten och lyssnade. Fotsteg ekade nu tillsammans med andetagen i mitt huvud. Hostningar, viskningar, allt på samma gång. Allt i en enda röra. Vad är det som händer med mig? Jag ställde mig upp och gick ut i köket. Mina egna fotsteg var ljudlösa. Bara dånet i mitt huvud fyllde tomheten. Allt snurrade, min huvudverk kom tillbaka. Jag satte mig på huk. Jag orkade inte stå upp. Nej! Nu kunde jag inte lyssna på detta mer...
Jag satte händerna mot huvudet och skrek. Skrek det högsta jag kunde, länge. När jag slutade skrika hade jag knappt ingen luft kvar. Jag hämtade andan innan jag märkte att allt oväsen var som bortblåst. Min huvudverk vart borta. Allt hade blivit tyst igen. Jag kollade upp och där stod Linda och kollade skräckslaget på mig.
Jag bet mig i läppen igen. Hur skulle jag förklara när jag inte ens kunde förklara detta för mig själv.
Hade jag blivit knäpp? Ja, det hade jag.
- Vad håller du på med? viskade hon fram med sina rosa små läppar. De darrande av rädsla. Jag kände hennes rädsla. Jag kände det i kroppen. Rädslan, det var hennes. Det var inte mina andetag. Det var hennes.